Rosmarin

Rosmarin

Blommande rosmarin

Salvia rosmarinus , allmänt känd som rosmarin , är en buske med doftande, vintergröna , nållika blad och vita, rosa, lila eller blå blommor, infödda i Medelhavsområdet.

Fram till 2017 var det känt under det vetenskapliga namnet Rosmarinus officinalis, nu en synonym.

Det är en medlem av mintfamiljen Lamiaceae, som innehåller många andra medicinska och kulinariska örter. Namnet "rosmarin" kommer från latinska ros marinus ("havets dagg"). Växten kallas ibland också anthos, från det antika grekiska ordet ἄνθος, vilket betyder "blomma". Rosmarin har ett fibröst rotsystem.

Beskrivning

Salvia rosmarinus 'Prostratus'

Rosmarin är en aromatisk vintergrön buske med blad som liknar hemlocknålar.

Den är infödd i Medelhavet och Asien, men är ganska hård i svala klimat. Den tål torka och överlever en svår brist på vatten under långa perioder. I vissa delar av världen anses den vara en potentiellt invasiv art. Fröna är ofta svåra att starta, med låg groning och relativt långsam tillväxt, men växten kan leva så länge som 30 år.

Former sträcker sig från upprätt till efterföljande; de upprättstående formerna kan nå 1,5 m (4 ft 11 tum) långa, sällan 2 m (6 ft 7 tum). Bladen är vintergröna, 2-4 cm ( 3 ⁄ 4 - 1 En / två i) lång och 2-5 mm bred, grön ovan, och vitt nedan, med tät, kort, ulligt hår.

Växten blommar på våren och sommaren i tempererade klimat, men växterna kan vara i ständig blomning i varma klimat; blommorna är vita, rosa, lila eller djupblå.

Rosmarin har också en tendens att blomma utanför sin normala blomningssäsong; det har varit känt att det blommar så sent som i början av december och redan i mitten av februari (på norra halvklotet).

Taxonomi

Salvia rosmarinus anses nu vara en av många hundratals arter i släktet Salvia. Tidigare placerades den i ett mycket mindre släkte, Rosmarinus, som endast innehöll två till fyra arter inklusive R. officinalis, som nu anses vara en synonym av S. rosmarinus.

De andra arter som oftast känns igen är den nära besläktade, Salvia jordanii (tidigare Rosmarinus eriocalyx ), från Maghreb i Afrika och Iberia.

Namnet på ros marinus är växtens gamla namn på klassisk latin.

Elizabeth Kent noterade i sin Flora Domestica (1823), "Det här botaniska namnet är sammansatt av två latinska ord, vilket betyder havsdugg; och rosmarin trivs verkligen bäst vid havet." Både de ursprungliga och nuvarande släktnamnen på arten tillämpades av 1700-talets naturforskare och grundande taxonom Carl Linnaeus.

Historia

Rosmarinillustration från en italiensk ört , cirka 1500

Det första omnämnandet av rosmarin hittades på kilformiga stentabletter så tidigt som 5000 f.Kr.

Efter det är inte mycket känt, förutom att egyptierna använde det i sina begravningsritualer. Rosmarin nämns inte längre förrän de gamla grekerna och romarna.

Plinius den äldre (23-79 e.Kr.) skrev om det i The Natural History, liksom Pedanius Dioscorides (c. 40 till c. 90), en grekisk botaniker (bland annat). Han pratade om rosmarin i sitt mest kända författarskap, De Materia Medica , en av historiens mest inflytelserika växtböcker.

Örten tog sig därefter österut till Kina och naturaliserades där så tidigt som 220 e.Kr., under den sena Han-dynastin.

Rosemary kom till England vid ett okänt datum; romarna förmodligen tog det när de invaderade under det första århundradet, men det finns inga livskraftiga uppgifter om rosmarin som anlände till Storbritannien förrän på 800-talet.

Detta krediterades Charlemagne, som främjade örter i allmänhet, och beordrade att rosmarin skulle odlas i kloster och trädgårdar.

Dessutom finns det inga uppgifter om att rosmarin har naturaliserats ordentligt i Storbritannien förrän 1338, då sticklingar skickades av grevinnan av Hainault, Jeanne av Valois (1294-1342) till drottning Phillippa (1311-1369), fru till Edward III. Den innehöll ett brev som beskrev dygderna med rosmarin och andra örter som följde med gåvan. Det ursprungliga manuskriptet finns i British Museum.

Gåvan planterades sedan i trädgården i det gamla palatset i Westminster. Efter detta finns rosmarin i de flesta engelska växttexter och används ofta för medicinska och kulinariska ändamål.

Ungern vatten, som dateras till 1300-talet, var en av de första alkoholbaserade parfymerna i Europa och gjordes främst av destillerad rosmarin.

Rosemary anlände äntligen till Amerika med tidiga europeiska bosättare i början av 1600-talet. Det spreds snart till Sydamerika och global distribution.

Användning

Illustration från Köhlers läkemedelsväxter

Salvia rosmarinus - MHNT

Vid odling extraheras löven, kvistar och blommande toppar för användning. Rosmarin används som en dekorativ växt i trädgårdar. Bladen används för att smaka på olika livsmedel, såsom fyllning och grillat kött.

Odling

Eftersom det är attraktivt och torktolerant används rosmarin som en prydnadsväxt i trädgårdar och för xeriscape landskapsarkitektur, särskilt i regioner med medelhavsklimat. Det anses vara lätt att odla och skadedjursbeständigt.

Rosmarin kan växa ganska stort och behålla attraktivitet i många år, kan beskäras i formella former och låga häckar och har använts för topiär. Den odlas lätt i krukor. De ground sorter stor spridning, med en tät och hållbar struktur.

Rosmarin växer på lerjord med bra dränering i ett öppet, soligt läge. Det tål inte vattenloggning och vissa sorter är känsliga för frost. Den växer bäst under neutrala till alkaliska förhållanden (pH 7-7,8) med genomsnittlig fertilitet. Den kan förökas från en befintlig växt genom att klippa en skott (från en mjuk ny tillväxt) 10-15 cm lång, ta bort några blad från botten och plantera den direkt i jorden.

Kultivarer

Många sorter har valts för användning i trädgården.

'Albus' - vita blommor
'Arp' - lämnar ljusgröna, citrondoftande och särskilt kallhärdiga
'Aureus' - löv fläckig gul
'Benenden Blue' - lämnar smala, mörkgröna
'Blue Boy' - dvärg, små löv
'Blue Rain' - rosa blommor
'Golden Rain' - lämnar gröna, med gula ränder
'Gold Dust' - mörkgröna blad, med gyllene ränder men starkare än 'Golden Rain'
'Haifa' - låga och små, vita blommor
'Irene' - låg och slapp, efterföljande, intensiva blå blommor
'Lockwood de Forest' - befälhavande urval från 'Tuscan Blue'
'Ken Taylor' - buskig
'Majorica Pink' - rosa blommor
'Miss Jessopp's Upright' - distinkt lång, snabbformad form med bredare löv.
'Pinkie' - rosa blommor
'Prostratus' - lägre marköverdrag
'Pyramidalis' (eller 'Erectus') - fastigate form, ljusblå blommor
'Remembrance' (eller 'Gallipoli') - hämtat från Gallipolihalvön
'Roseus' - rosa blommor
'Salem' - ljusblå blommor, kallhärdiga som 'Arp'
'Severn Sea' - spridande, lågväxande, med välvda grenar, blommor djupviolett
'Sudbury Blue' - blå blommor
'Tuscan Blue' - traditionell robust upprätt form
'Wilmas guld' - gula löv

Följande sorter har vunnit Royal Horticultural Society 's Award of Garden Merit :

' Benenden Blue'
'Miss Jessopp's Upright'
'Severn Sea'
' Sissinghurst Blue'

Kulinarisk användning

Torkade rosmarinblad

Rosmarinblad används som smakämnen i livsmedel, såsom fyllning och stekt lamm, fläsk, kyckling och kalkon. Färska eller torkade löv används i traditionella medelhavsrätter. De har en bitter, sammandragande smak och en karakteristisk doft som kompletterar många kokta livsmedel. Örtte kan göras från bladen.

När de rostas med kött eller grönsaker ger bladen en senapsliknande arom med en extra doft av förkolnat trä som passar bra med grillad mat.

I mängder som vanligtvis används för att smaka livsmedel, såsom en tesked

(1 gram), ger rosmarin inget näringsvärde. Rosmarin- extrakt har visat sig förbättra hållbarhetstiden och värmestabiliteten hos omega 3- rika oljor som är benägna att härska . [28] Rosmarin är också en effektiv antimikrobiell ört.

Doft

Rosmarin ( Salvia rosmarinus ) eterisk olja

Rosmarinolja används för ändamål med doftande kroppsparfymer eller för att avge en doft i ett rum. Det bränns också som rökelse och används i schampon och rengöringsprodukter.

Fytokemikalier

Rosmarin innehåller ett antal fytokemikalier, inklusive rosmarinsyra, kamfer,

koffeinsyra, ursolsyra, betulinsyra,

karnosinsyra och karnosol. Rosmarin eterisk olja innehåller 10-20% kamfer.

Folklore och tull

Växten eller dess olja har använts i folkmedicin i tron att den kan ha medicinska effekter. Rosmarin ansågs helig för forntida egyptier, romare och greker. I Don Quijote (del ett, kapitel XVII) använder den fiktiva hjälten rosmarin i sitt recept på balsam av fierabras.

Anläggningen har använts som en symbol för minnesmärke under krigsminnesmärken och begravningar i Europa och Australien. Sörjande skulle kasta den i gravar som en symbol för minnet för de döda.

I Australien bär rosmarinkvister på ANZAC Day och ibland Remembrance Day för att beteckna ihågkomst; örten växer vild på Gallipolihalvön, där många australier dog under första världskriget.

I Shakespeares Hamlet, Ophelia säger: "Det finns rosmarin, det är för minnet. Be dig, kärlek, kom ihåg."

Det finns också i Shakespeares Winter's Tale i Act 4 Scene 4, där Perdita talar om "Rosemary and Rue".

Berberis

Berberis (Berberis vulgaris), ibland kallad surtorn, är en växtart i familjen berberisväxter som förekommer naturligt i Iran, Turkiet och Kaukasus. Till Europa infördes växten som läkeväxt och finns numera naturaliserad. Berberis har förvildats i stora delar av Sverige.

Biologi

Berberis är en tät, 2 meter hög, buske med många vassa törnen som med hjälp av talrika rotskott ofta bildar svårgenomträngliga snår. Busken blommar i maj månad med klart ljusgula blommor. De klarröda, långa och smala bären hänger ofta kvar under lång tid.

Bären smakar i rått tillstånd surt på grund av den rika förekomsten av äppelsyra och andra organiska syror. Veden är hård och starkt gulfärgad av alkaloiden berberin.

Användning

De torkade berberisbären används i det iranska och afghanska köket. Bären har en frisk och syrlig smak. Färska bär används till sylt, saft och gelé. Bären används också i det nordindiska och ryska köket.

Både ved och rötter har använts för färgning av tyg för att erhålla olika nyanser av gult.

Medicinsk användning

Bären, som innehåller stora mängder

c-vitamin, har tidigare kommit till användning inom medicinen. Barken påstås vara aptitstegrande, stärkande, febersänkande och livmodersammandragande.

Använda delar av växten är rot- och stambark samt frukter.

Aktiva substanser är alkaloider som berberin, jatrorrhizin, columbamin, palmatin, berbamin och oxyacanthin.

Inom homeopatin anses Berbervis vulgaris vara bra mot högt blodtryck samt för att rensa njurarna.

Svartrost

Tidigare odlades berberis på många platser i Europa. På grund av att berberisbusken är värdväxt för ett av svartrostens (Puccinia graminis) utvecklingsstadier, har flera länder tidigare antagit lagar som förbjudit odlandet av busken. I Sverige antogs en dylik lag 1918, och denna ändrades 1933 till att gälla all vanlig berberis som förekommer utanför botaniska trädgårdar.

Lagen modifierades återigen 1976 (Berberislag, SFS 1976:451) och kom 1994 slutligen att avskaffas.

Amarantsläktet

Amarantsläktet (Amaranthus) är ett släkte av amarantväxter. Amaranter ingår i familjen amarantväxter.

Amarantfrö i kost

Vissa arter, bland andra Amaranthus caudatus och Amaranthus cruentus, har frön med hög proteinhalt och kan odlas som spannmål Produkter gjorda av frön från amaranter säljs i hälsokostbutiker under namn som amarantfrö, amarantflingor, amarantmjöl och inkavete.

Varje buske ger ifrån sig tusentals frön som liksom quinoan har lågt GI-värde, och kan användas till gröt eller bakning.

De kan också användas i grytor, blandas i omeletter, efterrätter och sallader.

Den som lider av glutenintolerans tål amarantfrö, och amarantprodukter går därför ofta att beställa från allergisajter.

Anis

Vetenskapligt namn

§Pimpinella anisum

Anis (Pimpinella anisum L.) är en ört som tillhör familjen flockblommiga växter.

Beskrivning

Anis är ettårig. Blommar i juli - augusti. Blomman har diametern 3 mm. Frukterna är 3 × 5 mm.

De övre bladen är smala och påminner om dill; de nedre är större och liknar mest persilja. Roten är en pålrot. Stjälken påminner mycket om selleri.

Kromosomtal 2n = 2n=18 och 2n = 20.

Innehållsämnen

Mängden av olika ämnen i anisfrö varierar stort med växtplats och väderförhållandena under växtåret.

Typiska värden är:

Ämne

Halt (%)

Nitrogenfria extrakter

22 - 28

Ickeflyktig olja

8 - 23

Protein

Vatten

9 - 13

Kostfiber

12 - 25

Flyktig olja

2 - 7

Stärkelse

Habitat

Anisen kommer ursprungligen från trakterna kring Medelhavet och introducerades i Sverige på 1300-talet, och finns nu odlad och förvildad även i södra och mellersta Sverige.

Biotop

Lätt, näringsrik, väldränerad jord.

Etymologi

Släktnamnet Pimpinella ska inte förväxlas med Pimpinell, som är ett traditionellt namn på Sanguisorba minor.
Artepitetet kommer från det grekiska ordet ἄνηθον (aneton), som betyder dill. Anis blir ofta förväxlad med dill.

Användning

Den färska växten kan användas som en grönsak, men detta är inte den huvudsakliga användningen. Det är i stället fröna, som utnyttjas.

Genom vattenångadestillering av anisfrukter utvinns en gul, flyktig eterisk olja, anisolja, består av cirka 90 % anetol och mindre mängder av bl a 4-anisaldehyd, estragol och pseudoisoeugenyl-2-metylbutyrat.

Anisolja kan användas för framställning av parfym och liknande.

Anisens frön används som kryddor i bröd, i likör och i andra spritdrycker, till exempel i Absint, Aguardiente, Anisette, Arrak,

Jägermeister, O.P.Anderson, Ouzo,

Pernod, Raki, Ricard och Skåne Akvavit.

Anetol är mindre lösligt i vatten än etanol, varför vissa aniskryddade spritdrycker blir opaka när de späds ut med vatten.

Anis kan även användas medicinskt. En dekokt på anisfrö har använts mot hosta och för att minska gasbildning vid matspjälkning (flatulens). Kan även fungera som afrodisiakum.

Enligt folktro kan anis hjälpa mot mardrömmar och förtrollning ("Ont öga").

Förfalskningar

Stjärnanis

Anis har en smak som påminner om lakrits. Produkter med lakritssmak kan ibland innehålla anis som smakförstärkare eller ersättning för lakritsrot.

Kinesisk stjärnanis innehåller också anethol, men är inte nära släkt med anis. Eftersom den har en liknande smak och arom har den i västvärlden blivit ett billigare alternativ till anis, för såväl bakning som likörproduktion.

Skadedjur

Larver från vissa fjärilar, t ex klintmalmätare (Eupithecia centaureata) och absintmalmätare (Eupithecia absinthiata) har anis som favoritföda.

Avokadosläktet

Avokado (P. americana)

Avokadosläktet (Persea) är ett släkte inom familjen lagerväxter med cirka 150-200 arter. De förekommer i tropiska och subtropiska Amerika och

Asien, en art är vildväxande på Kanarieöarna. Arten avokado (P. americana) odlas för sina frukter.

Basilika (växt)

Basilika (Ocimum basilicum L.) är en normalt ettårig växt, som tillhör släktet Ocimum i familjen kransblommiga växter.

I varmt klimat blir den ibland flerårig.

Beskrivning

Basilikans blad har storleken 2,5 - 5 × 1 - 2,5 cm och är gröna på både över- och undersida.

Blommans krona har diametern cirka 6 mm.

Kamferbasilika

Basilika liknar kamferbasilika, Ocimum americanum L., som ibland förväxlas med varandra.

Några varieteter urskiljs ibland:

Ocimum basilicum var. basilicum - har gröna blad, bladskaften och blomkransarna har små, glesa hår. Blommorna är vanligen vita.
Ocimum basilicum var. pilosum - har gröna blad, bladskaften och blomkransarna är tätt håriga. Blommorna är vanligen vita.
Ocimum basilicum var. purpurascens - har mörkt purpurfärgade blad och mörkt rosa blommor.
Limebasilika är en hybrid, Ocimum × citriodorum som har en smak som påminner om lime.[8]
Persisk basilika har utbredda violetta fläckar, smakar lakrits.[8]

Kromosomtal 2n = 48.

Habitat

Växer vild i västra Asien, tropiska Afrika samt på vissa öar i Stilla havet, såsom Fiji, Franska Polynesien, Guam, Hawaii, Kiribati, New Caledonia och Salomonöarna.

Utöver detta förekommer den idag som introducerad art i delar av norra Australien.

I Sverige förekommer basilika tillfälligt i naturen, men reproducerar sig inte där.

Biotop

Varmt, torrt, soligt, vindskyddat. Kalkgynnad. Frostkänslig. Vid temperatur under 12 °C avstannar tillväxten.

Etymologi Släktnamnet Ocimum är hämtat från latin, där namnet avser "en välluktande växt", oklart exakt vilken art som avses.

Kan härledas från grekiska ozo = lukt, eller okeos = snabb, med syftning på att fröna kastas ur frökapseln, när denna spricker vid full mognad.

Artepitetet basilika härstammar från grekiska βασιλεύς (basileus), som betyder kung. På gammalgrekiska

heter dock basilika ῴκίμον (ṓkimon), och det finns därför mycket få antika källor där växten benämns basilikón.

Kungliga kallades de växter, som ansågs ha särskilt stor läkekraft.

I verket De plantis från 100-talet f.Kr. beskrivs en art som lákhanon basilikón ("kunglig ört"), men vilken växt det rör sig om är oklart.

På latin förväxlades ordet med basiliscus, varför den tillskrevs medicinska egenskaper, som skulle skydda mot såväl fabeldjuret basiliskens som

skorpionens gift.[13]

Bergmynta

På engelska heter basilika basil, och det förekommer oegentligt att bergmynta Clinopodium vulgare (L.) Fritsch kallas för Wild Basil, men det är en helt annan, icke närbesläktad art.

I svenska farmakopén, åtgångarna 1175 ... 1790, kallades basilika omväxlande Herba basilici, Herba ocimi

och Basilici herba. (Herba är latin, och betyder växt, ört, gräs.)

I Svenska medicinaltaxor på 1600-talet benämndes frön Basilici semina.

Historia

Basilika har odlats under tusentals år i Indien och Mellanöstern, men dess ursprung är oklar.

I Indien är basilikan en helig växt, och används i morgonritualer av personer från det allra högsta kastet, brahminer.

Även i det forntida Egypten odlades basilika, där som kryddväxt.

Basilikan fördes till Europa på 1500-talet från Indien, via Mellanöstern, och därifrån under 1600-talet till Nordamerika.

Användning

I delar av Asien är basilikan en kryddväxt, exempelvis varieteten thaibasilika (Ocimum basilicum var. thyrsiflora). De flesta kommersiellt odlade basilikor är varieteter och det fanns 2011 över 160 namnade kultivarer, och fler skapas varje år.

Bladen skördas när blomknopparna börjar synas, och används färska eller lagras genom torkning eller inläggning i ättika.

I stora delar av världen är basilika är en omtyckt krydda.

Den passar i många olika rätter, speciellt tillsammans med ingredienser såsom tomat, lök, vitlök, ruccola, ost,

pasta, apelsin och olivolja. En överraskande kombination är jordgubbar tillsammans med basilika.

Basilika passar också bra tillsammans med kötträtter, fisk, kyckling, pesto och i te.

Speciellt framträdande roll spelar basilikan i det italienska köket, men även i mycken asiatisk mat, bland annat i Thailand.

Basilika ingår som smaksättare i vissa likörer, exempelvis i chartreuse tillsammans med andra örter.

Om torkade blad, eller hela växten ångdestilleras erhålls en välluktande eterisk olja, se artikel basilikaolja.

Bergamott

Bergamott (Citrus ×limon Bergamia-gruppen) är en citrusfrukt som främst odlas i Italien och norra Afrika. Den har samma ursprung som citron och är en hybrid mellan pomerans ("storcitrus", C. ×aurantium) och suckatcitron (C. medica).

Den förväxlas ofta med Citrus hystrix trots att de är mycket olika, Citrus hystrix har ett skrovligt skal medan Bergamotten har ett slätt skal.

Etymologi

Namnet bergamott kommer närmast från franskans bergamote, som hämtats från italienskans bergamotta. Sannolikt är det ytterst kopplat till turkiskans ord beg-armudi ('furstepäron') med association till stadsnamnet Bergamo.

Odling och användning

Frukten odlas främst för sitt skal ur vilket en eterisk olja, bergamottolja, utvinns genom pressning. Oljan är gul eller grön till färgen och har citrusaktig doft och bitter smak.

Bergamottolja används bland annat till framställning av parfym och kosmetiska preparat samt till smaksättning av te, tobak och likör. Earl Grey-te och vissa sorters snus är smaksatta med bergamottarom (bergamottin) framställd av oljan. Denna arom, som används för smaksättning, finns i två former. Dels finns den i en kristallin struktur, som löses i vatten. Den oftast använda är dock en flytande variant.

Bergamott är i stor mängd giftigt. Hög konsumtion av bergamottolja i te, kan föranleda muskelkramper eller suddig syn.

Synonymer

Förr räknades bergamott som en egen art med det vetenskapliga namnet Citrus bergamia, eller som en underart till storcitrus (C. ×aurantium).

Annan användning av namnet

Det finns även en sorts päron som kallas "bergamott".

Ananas

Ananas (Ananas comosus) är en växt i familjen ananasväxter som ursprungligen hör hemma i Brasilien och Bolivia men som spridits runt i världen. Christoffer Columbus besättning var de första européer som fick smaka ananasen. Columbus hjälpte sedan till med spridningen av ananasen.

Biologi

Ananas är en rosettväxt. Den trivs bäst i 25-30 grader och behöver ca. 1000-1500 mm regn per år. Det gör att den trivs väldigt bra i det tropiska Amerika, det enda ställe där den påträffas vilt. En odlad ananasplanta lever i cirka 3 år. När plantan är 2-3 år bär den frukt, sedan vissnar den och dör.

Ananasen har en frukttyp som kallas fruktförband som är en förenad spridningsenhet bildad av en stor mängd blommor runt stammen.

Användning

De vanligaste användningsområdena för ananasens frukt är i olika efterrätter och fruktsallader. Frukten är vanlig i frukt- och grönsaksdiskarna, numera inte enbart vid jul utan även andra tider på året.

För att kunna ätas måste det taggiga skalet och det träiga partiet i mitten av frukten (ananasstocken) avlägsnas. Därför har konserverad, skivad ananas ofta formen av en relativt smal ring med ett stort hål i mitten.

I konserverad form är även mindre ananasbitar vanliga. Ananas kan också köpas som kanderade fruktbitar. Ananasfrukten kan väga över 2 kg. Den vanligaste pollinatören av ananas är kolibrin.

Om man äter färsk ananas, kan man efter ett tag märka en stickande känsla i gommen och på tungan. Detta är på grund av att ananasen innehåller ett enzym som heter bromelin. Bromelin är ett proteinförtärande enzym och därför irriteras både hud och slemhinnor vid kontakt med enzymet.

Bromelin (även bromealin) extraherat från ananasen används inom medicinen bland annat som ett antiinflammatoriskt medel som appliceras utvärtes. Forskning visar även på att bromelin potentiellt kan användas vid behandling av tarmcancer.

I FAO:s databas publiceras statistik om ananasskörd och ananasareal i världen under kategorin Production och underkategorin Crops.

Världens 15 största ananasproducenter

Område

Produktion
(ton)

Andel (%)

Costa Rica

2 915 628

10,67 %

Brasilien

2 646 243

9,68 %

Filippinerna

2 507 098

9,17 %

Thailand

1 914 830

7,01 %

Indonesien

1 835 491

6,72 %

Indien

1 736 740

6,36 %

Nigeria

1 464 801

5,36 %

Kina[2]

1 432 700

5,24 %

Mexiko

817 463

2,99 %

Ghana

661 500

2,42 %

Colombia

652 759

2,39 %

Angola

599 156

2,19 %

Vietnam

591 456

2,16 %

Venezuela

468 643

1,71 %

Taiwan

456 243

1,67 %

Resterande områden

6 627 557

24,25 %

Total världsproduktion

27 328 308

100,00 %

Aubergine

Aubergine eller aubergin (uttal: /obεr'ʒin/), även äggplanta eller äggört (Solanum melongena), är en potatisväxtart som beskrevs av Carl von Linné. Aubergine ingår i potatissläktet som ingår i familjen potatisväxter. Arten förekommer tillfälligt i Sverige, men reproducerar sig inte.

Arten odlas för användning av frukten som grönsak, och den vanligaste typen är lila på utsidan men vit på insidan.

Inga underarter finns listade i Catalogue of Life.

Utseende och ursprung

Aubergine är en ettårig, värmekrävande växt, som härstammar från Sydostasien och södra Indien. Växten är en flerårig luden ört, 50-80 cm hög, med blommor i violett och gult. Frukten påminner om paprikan till formen, men har något större, matta blad med grön-violett färg. Den är oftast 6-20 cm, äggformig och oftast mörkviolett, men det finns även vita och gröna varianter.

Äggplanta har länge varit populär kring Medelhavet och i södra Asien, men först på senare år blivit vanlig i Sverige.

Aubergine.

Växtplats och jordmån

Äggplantan odlas bäst i växthus, i en mullrik och näringsrik jord. Den är frostkänslig och mycket värmekrävande. Den måste förkultiveras eftersom den har en lång utvecklingstid. Plantavstånd 50-70 cm.

Allmän skötsel

Luckring och regelbunden bevattning. Plantan bör bindas upp eller stöttas. För att plantorna ska bli buskigare bör de toppas vid en höjd av ca 20 cm, låt 3-4 grenar växa fram.

Extra gödning vid fruktsättningen och framåt.

Den har i regel inga problem med skadeinsekter och sjukdomar, men plantan kan angripas av bladlöss och vita flygare. Duscha plantorna med svagt såpvatten vid angrepp. Nässelvatten stärker växten.

Den kan skördas när frukterna är välutvecklade och har fått en svartviolett, glänsande färg. Tidig skörd stimulerar fruktsättningen.

Användningssätt

Förvara den skördade frukten svalt, men inte i kylskåp. Vid förvaring mellan 12 och 14 grader håller sig den nyskördade frukten någon vecka.

Aubergine äts stekt, rostad, bakad, kokt, gratinerad eller panerad. Ofta med olivolja och tomat. Aubergine används i den grekiska maträtten moussaka och den sicilianska maträtten caponata.

Sortval Det finns några olika sorter att välja på, de flesta med violetta frukter men även med vita eller gröna. De moderna hybriderna ger oftast bäst skörd. Black beauty är en av de mest odlade, med en bra smak. Vista F.1 är en modern, tidig och rikgivande sort.

Sötpotatis

Sötpotatis (Ipomoea batatas) eller batat (camote i Bolivia) är en flerårig, krypande ört i familjen vindeväxter. Rotknölarna används ungefär som potatis men smakar sött. Även unga skott är ätliga. På senare tid har prydnadssorter tagits fram som odlas för sina vackra blad. Sötpotatisen är endast mycket avlägset släkt med vanlig potatis; de tillhör dock samma ordning, Solanales.

Beskrivning

Sötpotatis är en perenn ört, stjälkarna är dock ettåriga och växten lever vidare genom sina rotknölar.

Stjälkar är kala till håriga, krypande och slingrande, sällsynt klättrande, välförgrenade, gröna eller purpurfärgade, rotar sig vid noderna. Bladen är gröna, brett äggformade till runda, 4-13 centimeter långa och 3-13 centimeter breda, hela eller handflikiga, med 3-7 flikar. Blommorna är klocklika till trattlika, vita till rosa eller purpurfärgade, med mörkare svalg.

Rotknölarna är oftast avlånga och kan vara vita, rosaröda, orange, lila eller bruna. Knölarna har en söt smak, och de innehåller mycket stärkelse.

Två varieteter erkänns:

var. batatas
var. apiculata (Martens & Galeotti) J.A.McDonald & D.F.Austin - från Vera Crux, Mexiko.

Historia

Man tror att sötpotatisen stammar från en oansenlig slingerväxt i Central- eller Sydamerika. Ursprungsarter kan vara Ipomoea trifida eller Ipomoea tiliacea, eller en hybrid. De vilda arterna saknar rotknölarna.

Sötpotatisen spreds över Central-, Sydamerika och Västindien. Namnet batat kommer från det västindiska språket arawak.

Sötpotatis var en viktig gröda på de polynesiska öarna långt innan européerna landsteg: Påskön (Roggeveen, 1722), Nya Zeeland (Cook, 1769) och Hawaii (Cook, 1778). Maorierna på Nya Zeeland kallade växten kumar, vilket märkligt nog är samma namn som används i Peru.

Sötpotatisen producerar normalt inga frön, vilket gör att den måste ha spridits i form av rotknölar. Rotknölarna klarar inte att spridas via havsströmmar.

Det betyder antingen att polynesier besökte den sydamerikanska kusten och tog med sig sötpotatis hem till sina öar, eller att indianer från Sydamerika besökte Polynesien och lämnade sötpotatis där.

Thor Heyerdahl har med sin Kon-Tiki-expedition visat att det var möjligt för indianerna att ta sig till Polynesien med hjälp av flottar i balsaträ. Det troligaste är att det var polynesierna som hämtade sötpotatisen i Sydamerika och att den först spreds till Sällskapsöarna och sedan Hawaii för vidare spridning till resten av Polynesien. Spanjorerna förde sötpotatisen till Filippinerna och också tidigt till Spanien.

Därifrån spreds den till Medelhavsområdet till Fjärran östern där det blev en viktig gröda.

Odling

Sötpotatisen odlas i hela den tropiska zonen och är en särskilt viktig kulturväxt i Kina med cirka 67 % av världsproduktionen, Västafrika, Japan, Indonesien och Brasilien. Odlingen av sötpotatis kräver värme och mycket arbete, ofta för hand. Sötpotatisen förökas med sticklingar och odlas oftast året runt i varma och fuktiga områden där arbetskraften är billig.

Det tar mer än 120 dagar att få en skörd. Nästan en tredjedel av rotknölarna måste kasseras, eftersom de ruttnar lätt. Växtens blad används som boskapsfoder, och de unga skotten kan användas som grönsak.

Sötpotatis kan odlas på friland i Sverige och det går även bra att odla sötpotatis som krukväxt. Plantera knölarna i vanlig standardjord och låt toppen sticka upp ovan jord. Vattna och placera så ljust som möjligt.

Om knölen inte är behandlad med tillväxthämmare kommer skottbildningen snart igång. Vattna regelbundet och ge näring en gång i veckan under sommaren. Plantan blir en fin bladväxt, men blommar sällan eftersom det krävs långa nätter för att stimulera knoppbildning.

I FAO:s databas publiceras statistik om sötpotatisskörd och sötpotatisareal i världen under kategorin Production och underkategorin Crops.

Världens 15 största sötpotatisproducenter Dölj

Område

Produktion
(ton)

Andel (%)

Kina

71 305 000

66,89 %

Nigeria

3 775 425

3,54 %

Tanzania

3 500 699

3,28 %

Etiopien

2 701 599

2,53 %

Moçambique

2 400 000

2,25 %

Indonesien

2 382 658

2,24 %

Angola

1 928 954

1,81 %

Uganda

1 863 000

1,75 %

Vietnam

1 401 055

1,31 %

USA

1 341 910

1,26 %

Madagaskar

1 143 499

1,07 %

Indien

1 087 880

1,02 %

Rwanda

940 786

0,88 %

Japan

886 500

0,83 %

Kenya

763 643

0,72 %

Total världsproduktion

106 601 603

100,00 %

Källa: FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation:s data för år 2014.

Användning

Sötpotatis är huvudfödoämne för en stor del av befolkningen i många länder. Sötpotatis kan användas på i stort sett samma sätt som potatis, men används också i desserter och kakor.