Silvergran

Silvergran (Abies alba) är i Sverige en odlad prydnadsgran i ädelgranssläktet, Abies.

Barren är drygt 1,5-3 cm långa, med mörkgrön ovansida och på undersidan svagt silverfärgade ränder. Kottarna blir 10-15 cm långa. Växer vild i Mellan- och Sydeuropa. Är vanlig som odlad gran och frösår sig i södra Sverige. Odlas för skogsplantering och till prydnad i trädgårdar.

Aftonstjärna

Aftonstjärna (Ornithogalum nutans) är en blomväxt som tillhör familjen Sparrisväxter. Den blir mellan 30 och 60 centimeter hög. Bladen är mörkgröna och rännformade. Blommorna är grönvita och sitter i klasar med mellan 3 och 12 blommor. Blomningstiden är under våren och försommaren.

Frukten är en kapsel. Ståndarsträngarna är plattade och liknar tillsammans bikronan på påsklilja. I hela växten finns hjärtaktiva gifter.

Aftonstjärnan trivs bäst i halvskugga och i mager, väldränerad jord.

Arten kommer ursprungligen från Sydösteuropa. I Sverige är den ganska sällsynt, men förekommer i Sydsverige, även förvildad eller kvarstående på ödetomter.

Allocasuarina

Allocasuarina är ett växtsläkte i ordningen Fagales som är endemisk för Australien. De flesta av släktets 61 arter förekommer i kontinentens södra del.

Växterna är träd eller buskar och deras frukt är lika stor som ekollon men påminner mer om kottar.

Ambraträd

Status i världen:Starkt hotad

Ambraträd (Liquidambar orientalis)

Ambraträd, eller ambralönn (Liquidambar orientalis) är ett träd från Medelhavsområdet som tillhör den med platanerna närbesläktade familjen Altingiaceae (tidigare Hamamelidaceae).

Artens ursprungliga utbredningsområde ligger i sydvästra Turkiet och i norra delen av den grekiska ön Rhodos.

På Rhodos ingår arten i en galleriskog i öns norra del som kännetecknas av branta slänter mot vattendraget. Allmänt växer ambraträdet i regioner som ligger upp till 800 meter över havet. Även i Turkiet är arten vanligast nära vattendrag.

Ambraträdet blommar mellan mars och april och frukterna är i november eller december mogna. Frukterna sprids med hjälp av vinden. Arten bildar vanligen trädgrupper där inga andra större träd ingår. Trädet kan bli 10 till 35 meter högt.

Trädets bark och ved innehåller styraxbalsam, antikens ambra, som har använts i parfymindustrin, i tuggummi och som medel mot skabb.

Balsamen utvinns från trädens sav som tappas från träden under september-oktober sedan dess bark snittats under våren för skapa läckage av saven.

Arten utgör en viktig del i Turkiets biologiska mångfald och är en av de mest kända symbolerna för denna.

Ett fåtal andra arter av samma släkte finns i Ostasien och i Nordamerika. En amerikansk art med starkt väldoftande blad odlas i södra Sverige.

Avverkning för att vinna mark för jordbruksändamål, bränder, vatten- samt luftföroreningar och betande djur hotar beståndet. Den grekiska populationen är skyddad enligt grekiskt lag och skogen på Rhodos är utvisad som Natur 2000-område. I Turkiet inrättades i distriktet Köyceğiz en skyddszon. IUCN listar a som starkt hotad (EN).

Amerikansk strimlönn

Amerikansk strimlönn (i förgrunden) i ett skogsbryn i delstaten New York, USA.

Amerikansk strimlönn (Acer pensylvanicum) är en kinesträdsväxtart som beskrevs av Carl von Linné. Acer pensylvanicum ingår i släktet lönnar, och familjen kinesträdsväxter.

Arten har sitt utbredningsområde i Nordamerika. Inga underarter finns listade i Catalogue of Life.

Amerikanskt judasträd

Amerikanskt judasträd (Cercis canadensis) art i familjen ärtväxter och förekommer naturligt i centrala och östra USA och söderut till Mexiko. Arten odlas ibland som trädgårdsväxt i sydligaste Sverige.

Underarter

Arten är mångformig och tre underarter kan urskiljas.

subsp. canadensis - Har tunna, vanligen spetsiga blad, om rundade så är de mer än 7 cm långa. Förekommer i östra Nordamerika.
subsp. mexicana - är mindre och än mer anpassad till torra platser än subsp. textensis och har än mer vågiga bladkanter. Räknas ibland in under subsp. texensis. Förekommer i Texas och nordöstra Mexiko.
subsp. texensis - är mindre och mer tolktolerant än huvudunderarten. Bladen är läderartade, har vanligen rundad spets vågiga kanter. Är bladen spetsiga blir de aldrig längre än 7 cm. Förekommer i Oklahoma, Texas och nordöstra Mexiko.

Sorter

Inom trädgårdsodlingen förekommer ett flertal sorter:

'Alba' (syn. var. alba) - (subsp. canadensis) har vita blommor. Frökonstant. Säljs ibland felaktigt som 'Texas White'.
'Ace of Hearts' - (subsp. canadensis) - kompakt sort som blir cirka 3 m hög. Ljust purpurrosa blommor.
'Appalachian Red' - har djupt purpurröda knoppar som slår ut till klart rosa blommor. Blir cirka 6-10 m hög.
'Cascading Hearts' - (subsp. canadensis) har hängande grenar och mindre blad än arten i övrigt. 2-4 m hög.
'Convey' (syn. 'Lavender Twist') - (subsp. canadensis) har förvridna, hängande grenar och purpurrosa blommor. Blir cirka 1,5 m hög eller högre om den binds upp.
'Dwarf White' - blir endast 2,5-3 m hög. Blommorna är vita. Rikblommande.
'Flame' (syn. 'Plena') - fylldblommig med purpurrosa blommor. Blommar relativt sent och sätter sällan frukt. Snabbväxande.
'Forest Pansy' - (subsp. canadensis) nya blad är purpurröda, de blir senare mer dovt purpur eller purpurgröna. Blommar relativt sent med purpurrosa blommor.
'Oklahoma' - (subsp. texensis) mycket rikblommande med mörkt purpur blommor. 4-8 m hög.
'Royal White' - har vita blommor. Mer härdig än 'Alba', med större blommor som slår ut tidigare.
'Silver Cloud' - har vitfläckiga blad och purpurrosa blommor. Föredrar halvskugga.
'Tennessee Pink' - har klart rosa blommor. Blir cirka 6 m hög.
'Texas White' - är en vitblommig sort av subsp. texensis.
'Traveler' - (subsp. texensis) - sorten har hängande grenar, 1,8-2 m hög.
'Winthers Pink Charm' - har mjukt rosa blommor utan purpur inslag.

Avenbok.

Avenbok (Carpinus betulus), som även kallas "annbok" och "vitbok", är en art i familjen björkväxter.

Historik

Avenboken kom in till Sverige från Danmark omkring 2500 f.Kr. Den är ett av de sist invandrade lövträden efter istiden. Vid tiden för Kristi födelse var den spridd över hela Götaland men när klimatet började bli kallare drog den sig tillbaka.

Avenboken är idag Ölands landskapsträd och finns vildväxande i Skåne, Blekinge, södra Halland, södra Småland och till mellersta Öland.

Biologi

Arten växer naturligt i Europa till västra delen av Asien, i Sverige endast i Skåne, Blekinge, södra Halland, södra Småland och på Öland. Avenboken odlas utan svårighet långt upp i landet, ofta som häckväxt. Avenbok är det hårdaste av alla träslag som växer i Sverige och övriga Norden.

Det är ett lågt träd, vanligen 5-10 m högt, med smal krona och till det yttre mera lik almen än boken. Den ingår inte heller i samma familj som boken. Barken är dock slät liksom bokens.

Användning

Avenbok är ett hårt träslag, vilket gör det svårt att klyva och bearbeta.

Det krymper mycket vid torkning och rör sig också mycket när luftfuktigheten varierar. Virket går vanligen under namnet vitbok. Förr användes vitbok till föremål som utsätts för hårt slitage, stötar och tryck, exempelvis maskindetaljer, glidlister, tappar, kägelklot, träklubbor, kugghjul och verktygsskaft.

Idag är vitboken ofta ersatt med moderna material, men används fortfarande till bland annat verktygsskaft, hyvelbänkar,

pianohammare, borstryggar, nötknäppare, skärbräden och huggkubbar. Den höga nötningsstyrkan gör att materialet kan användas som industrigolv som utsätts för stora påfrestningar.

Avenboken förekommer sällan som sågstock eftersom tillgången på grövre dimensioner är liten i Sverige. Bränslemarknaden är istället idag den huvudsakliga köparen.

Avenbok är det svenska träslag med högst bränslevärde per volymenhet. Eftersom avenboken är lätt att föryngra med stubbskott har träslaget haft stor betydelse som bränsleråvara i många länder på den europeiska kontinenten.

Avenboken används numera främst till häckar, bland annat för att den tål beskärning bra. Man kan klippa sidogrenar tidigt i häckens uppväxt, men däremot avvakta med att klippa toppskottet tills det nått den önskade höjden.

Arganträd

Arganträdet (Argania spinosa) är en växt i familjen sapotillväxter (Sapotaceae). Trädet växer naturligt i sydvästra Marocko, främst i regionen kring Agadir och Sousdalen, mellan Atlantens kust och Atlasbergen. Det växer på en höjd av upp till 1 500 meter över havet på Höga Atlas södra sluttningar och på upp till 1 700 meters höjd på Anti-Atlas västra sluttningar.

Det växer även naturligt i ett område nordväst om Tindouf i sydvästra Algeriet.

Unesco anser att arten är hotad och upprättade 1998 ett biosfärreservat, med namnet Arganeraie, i och omkring Sous-Massa nationalpark. Målet är att bevara arten och att bedriva forskning kring trädets användningsområden samt dess fysiska och socioekonomiska omgivning.

Ur trädens frön framställs arganolja som används som en matolja samt i skönhetsprodukter. Traditionellt används den även i medicinskt syfte mot olika hudåkommor. Oljan är rik på

vitamin E, antioxidanter och essentiella fettsyror. Fruktkött och bladverk ger föda åt boskap, särskilt getter

Dess timmer och ved har länge använts av lokalbefolkningen och träet är hårt och hållbart.

Träden ger även skugga och har en viktig roll i ekosystemen och för att motverka jorderosion och ökenspridning i de torra till halvtorra områden där de växer.

Arganträdet är idag den enda arten i familjen sapotillväxter som växer i den subtropiska zonen. Alla andra arter i familjen hör hemma i den tropiska zonen.

Beskrivning

Trädet blir vanligen inte högre än 10 meter, men kan ibland bli högre. Ett träd har uppmätts till 21 meter med en stamdiameter på 1 meter. Trädet har en stor och vid rundad, ibland paraplyformad, krona och grenarna hänger ofta ner mot marken. Trädet är väl anpassat för torra till halvtorra områden och har djupa rötter för att kunna nå vatten långt ner i marken.

Dess rötter kan nå ett djup på 30 meter.

Det klarar sig med endast 100-300 mm nederbörd om året och kan uthärda längre tider utan regn och temperaturer på över 40 °C, till och med upp till 50 °C. I det område där trädet växer är årsmedeltemperaturen 18-20 °C och årsnederbörden 100-500 mm. Arten är väl anpassad till fattiga jordar och klarar att växa på kalkhaltiga och sandiga marker. Arten undviker dock drivande sand och trivs inte heller på blöt och dåligt dränerad jord.

Trädet är även känsligt för kyla och tål köldperioder med minusgrader dåligt. Dess rötter bildar mykorrhiza med mikroskopiska svampar som hjälper till att förse trädet med näringsämnen och träden förser i sin tur svamparna med vatten. Arten växer och sprider sig sakta men är långlivad och ett träd kan bli 150-400 år gammalt. Trädet bildar öppnare skogar eller växer i glesare dungar och lundar eller solitärt i landskapet.

Arten kan beroende på förutsättningarna i omgivningen även ha ett buskigt växtsätt. Det existerar flera olika fenotyper med vissa skillnader i blad- och fruktform.

Trädet är normalt städsegrönt men vid svår torka kan det fälla alla sina blad och gå in i ett dvalaliknande, inaktivt tillstånd. I detta tillstånd kan det överleva i flera år för att åter utveckla blad när det på nytt blir fuktigare. Trädet utvecklar ofta vridna stammar och förgrenar sig tätt. Barken är skrovlig, grenarna är törniga och bladen är gröna och små. Bladen är väl anpassade för att ta upp all tillgänglig fukt ur luften.

Den huvudsakliga blomningen börjar i april eller maj och pågår till juni. Frukterna mognar i juni eller juli nästa år. Det tar alltså upp till ett år för frukten att mogna. En andra blomning kan komma på hösten, beroende på tidiga säsongsvisa regn. Trädet kan således bära blommor och frukt samtidigt. Blommorna är små och grönaktiga till gröngulaktiga. Frukten är gröngul och blir gul när den mognar.

Frukten har ett tjockt, klibbigt och bittert skal och är rundad, oval eller äggformad och 2-4 cm lång. Botaniskt sett är frukten ett bär. Fruktköttet omsluter en hård kärna som innehåller

1-3 mandelformade frön. Den hårda inre kärnan är cirka 2 cm lång och består av fröets eller de tätt sittande frönas sammanvuxna fröskal och brukar i vardaglig mening kallas nöt. Fullt mogna frukter faller till marken där de torkar och blir rynkiga och bruna. Trädet kan börja bära frukt när det är 5-6 år men maximal produktion uppnås först vid omkring 60 år.

I genomsnitt producerar ett träd 8 kg frukt om året. Ett friskt träd i god produktiv ålder kan producera upp till 30 kg frukt om året. Kärnorna, argannötterna, utgör 10-20 % av fruktens vikt.

Utbredning och status

Arganträdet betraktas som en relikt från tertiärperioden.

Det har sitt ursprung i sydvästra Marocko, samma område som det idag växer i. Det hade före nedisningarna under kvartär en större utbredning som omfattade en stor del av Nordafrika. Under istiderna under kvartär försvann dock trädet från alla områden i Nordafrika förutom Sousdalen, där förhållandena för dess överlevnad fortsatte att vara gynnsamma.

Idag växer arganträdet naturligt nästan bara i sydvästra Marocko, främst i regionen kring Agadir och Sousdalen, från Safi i norr till den sahariska kusten och Saharas utkanter i söder och mellan den atlantiska kusten i väst och Atlasbergen i öster. Det växer på en höjd av upp till 1 500 meter över havet på Höga Atlas södra sluttningar och på upp till 1 700 meters höjd på Anti-Atlas västra sluttningar.

Små naturliga bestånd finns vid

Oued Grou nära Rabat och

Beni Snassen nära Oujda i norra Marocko. Trädet växer även naturligt i ett område nordväst om Tindouf i sydvästra Algeriet.

Unesco anser att arten är hotad och upprättade 1998 ett biosfärreservat, med namnet Arganeraie, i och omkring

Sous-Massa nationalpark. Målet är att bevara arten och att bedriva forskning kring trädets användningsområden samt dess fysiska och socioekonomiska omgivning.

Arganskogarnas utbredning har minskat i omfattning under de senaste decennierna.

Mellan 1990-talet och 2000-talet minskade skogarna med mer än en tredjedel.

Hoten mot arganskogarna har bland annat ansetts vara urban expansion och expansionen av jordbruket som omvandlat arganskogar till jordbruksmark samt överbetning av getteroch överutnyttjande av veden som bränsle. Även klimatförändringar spelar in som ett hot mot arten.

Skyddsåtgärder har bland annat bestått i återplanteringsprogram och införandet av lagar som reglerar nyttjandet samt försök att öka trädens ekonomiska värde på ett hållbart sätt. Arganträden har en viktig roll i ekosystemen och står för många viktiga ekosystemtjänster såsom att motverka jorderosion och ökenspridning i de torra till halvtorra områden där det växer. Att bevara dem för framtiden är således angeläget.

Användning

I sitt ursprungsområde har arganträdet stor betydelse för landsbygdens ekonomi. De flesta som bor i området är berber och arganträdet är där på landsbygden basen för en mikrosociologi som har utvecklats under århundraden. Den huvudsakliga och mest värdefulla produkten från trädet är arganoljan, som framställs ur trädets frön.

Själva frukten har ett bittert skal och innehåller en för människor oangenäm mjölksaft men fruktkött och bladverk är föda för boskap, särskilt getter men även får, kameler och nötboskap. Pressresterna från oljetillverkningen formas till kakor och dessa kakor används också som föda för boskap. Dock äts de inte av hästar. Barn bör inte ges mjölk från djur som har utfodrats med kakorna, då det kan orsaka diarré hos barnet.

Träden ger även skugga åt människor, boskap och betesmarker. Dess timmer är hårt och hållbart och har länge använts som byggnadsmaterial, till hus, staket, snickerier, verktyg och redskap med mera. Dess ved har använts vid matlagning och uppvärmning. Bin bygger ofta bo i träden och dessa bisamhällen ger honung.

Arganolja

Arganolja är en gul vegetabilisk olja som framställs ur arganträdets frön. Oljan är rik på

vitamin E, antioxidanter och essentiella fettsyror. I ursprungsområdet har oljan använts mycket länge. Oljan används traditionellt som en matolja i det marockanska köket.

Den används också som en skönhetsprodukt, bland annat för att motverka uttorkning av huden och för att ge håret styrka och lyster och den kan även användas för att tillverka en sorts gul tvål. Inom folkmedicinen har oljan använts mot olika hudåkommor, alltifrån akne till vattkoppor och brännsår. Oljan betraktas traditionellt som allmänt hälsosam och även som ett afrodisiakum.

Oljan var känd av fenicierna och den omnämns i en text om läkemedel av Abu Muhammad ibn al-Baitar från 1219.

Arganolja importerades till Europa redan på 1700-talet men kunde inte konkurrera med olivoljan. I slutet av 1900-talet steg arganoljan snabbt i popularitet och pris när dess användbarhet och egenskaper som en skönhetsolja och ingrediens i kosmetiska produkter fick uppmärksamhet internationellt.

Oljan betingar mycket höga priser jämför med de flesta andra vegetabiliska oljor. De höga priserna beror på arganträdets begränsade förekomst och på att det går åt en stor mängd frukt per liter framställd olja samt på att framställningen är tidskrävande och efterfrågan ökande. För att framställa en liter arganolja behövs ungefär 35 kg torkad frukt vilket motsvarar cirka 100 kg färsk frukt.

Avicennia

Avicennia är ett släkte förvedade mangroveväxter som består av ca 8 arter fördelade över tropikerna.

En art, Avicennia officinalis, har ved som är vackert färgad med mörka teckningar på ljusviolett botten och är mycket hårt och tungt. Träslaget används för tillverkning av olika bruksföremål.

Ett annat slag av avicenniaträd ger vitt trä, även det hårt och tungt.

Avokado

Avokado eller alligatorpäron (Persea americana) är en art i familjen lagerväxter, som odlas för sina frukter.

Arten växer vilt från Mexiko i norr ner till länderna runt Anderna i söder. Numera odlas arten över hela världen på platser med lämpligt klimat.

Avokado blir ett 20 meter högt städsegrönt träd och har 12-25 centimeter långa blad. Trädet tål inte frost och växer enbart i subtropiska och tropiska klimat.

Frukten är ett knytnävsstort bär med stor kärna. Fruktköttet är mört och gult till ljusgrönt, medan skalet, som ej går att äta, är grönt till mörkgrönt. Kan även vara mer lilaaktigt när frukten är mogen. Ett normalt avokadoträd ger omkring 120 frukter per år.

Ordet avokado kommer ytterst från ahuacatl på aztekernas språk nahuatl. Det betyder ordagrant testikel (syftar på fruktens form) och kom till svenska genom spanskan.

Odling

Avokado odlas framför allt på platser med medelhavsklimat, som Mexiko, Kalifornien, Israel, Sydafrika och Chile.

Världens 10 största producenter av avokado

Område

Produktion
(ton)

Mexiko

1 520 695

30,24 %

Dominikanska republiken

428 301

8,52 %

Peru

349 317

6,95 %

Indonesien

307 326

6,11 %

Colombia

288 739

5,74 %

Kenya

218 692

4,35 %

USA

179 124

3,56 %

Rwanda

161 519

3,21 %

Chile

160 000

3,18 %

Brasilien

156 699

3,12 %

Övriga länder

1 258 344

25,02 %

Total världsproduktion

5 028 756

100,00 %

Källa: FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation:s data för år 2014.

Användning

Avokado äts vanligen rå, ofta i förrätter och sallader. Den serveras ofta i halvor med kärnan avlägsnad. För att kunna konsumeras måste avokadon ha rätt mognadsgrad, då lossnar kärnan och skalet lätt och köttet har lagom mjuk konsistens. En mogen avokado ger efter en aning om man trycker försiktigt vid skaftfästet.

Fördjupningen som den borttagna kärnan lämnar efter sig kan fyllas med olika fyllningar. Löjrom, majonnäs eller enklare kaviar är omtyckta ingredienser när avokado i denna form serveras som förrätt.

Avokadoköttet kan också skäras i mindre skivor eller bitar och blandas in i grönsaks- eller andra sallader. Avokadopuré kan även användas i söta efterrätter som avokadoglass och avokadomousse.

Avokado är huvudingrediensen i den mexikanska dippen guacamole.

Löven och kärnan används inom traditionell afrikansk medicin mot smärta, men det finns ingen forskning som bekräftar deras verkan.

Näringsvärde

Avokadofrukten kan innehålla upp till 30 procent omättat fett, men det vanligaste är att den innehåller cirka 15 procent fett, främst enkelomättat sådant. Den har även ett högt innehåll av kalium, ett essentiellt mineral som är nödvändigt för normal hjärt- och muskelfunktion.

Balsamgran

Status i världen:Livskraftig (lc)

Balsamgran (Abies balsamea) är en odlad prydnadsgran inom ädelgranssläktet (Abies) i familjen tallväxter. Beteckningen "balsam" kommer av att det bildas blåsor på stammen innehållande välluktande kåda.

Att dra barren genom knuten hand lämnar samma angenäma doft. Dess barr är 1-2,5 cm långa och växer inte runt grenen utan står parställda åt sidan. Barren är mjukare än på den vanliga granen. Kottarna blir 5-7 cm långa.

Trädets topp blir spetsig och smal i fullvuxet tillstånd. Arten härstammar från nordöstra Nordamerika. I Sverige är balsamgranen härdig till Ångermanland. Den förekommer förvildad i Sverige, dock sällsynt.

Baobabsläktet

Baobabsläktet (Adansonia) är ett växtsläkte med åtta tropiska trädarter i familjen malvaväxter.

Sju av arterna kommer från Afrika varav sex arter hör hemma i Madagaskar och en i Australien.

Tidigare bildade baobabsläktet och andra släkten en egen familj, kapokväxter (Bombacaceae), men hela den familjen ingår numera i malvaväxterna. Några av de omkring 180 arter som ingick i kapokväxterna är apbrödsträd, kapok, durian och balsaträd.

Släktet är uppkallat efter Michel Adanson.

Odling

Arterna kan odlas som krukväxter i Sverige och är generellt sett lättodlade.

De vill ha en mycket väldränerad jord och riklig tillgång till vatten under vår och sommar. I slutet av sommaren slutar man vattna och håller torrt till våren.

Kännetecken

Apbrödsträd, baobabträd, är höga träd som finns på savannen och det är unikt för att det suger upp en enorm mängd vatten så att den klarar långa torrperioder.

Elefanterna trycker med hjälp av betarna hål i den mjuka barken för att komma åt saven. Träden kan bli upp till 20 meter höga och ha en lika bred omkrets; grenarna kan bli mellan 18 och 20 meter långa. Träden har en frukt som heter apbröd. Frukten ser ut som ett avlångt päron och är gul och lite skimrande grön.

Användning

Apbrödsträdet, baobabträd, har länge använts som vattenreservoar för både människor och djur.

Träet som är mjukt och lätt har varit ett bra val att skära ut kanoter av och den stora, rymliga stammen holkas ibland ur och används som busskur eller toalett. Basten ifrån trädet har använts till att göra rep. Bark och löv har nyttjats i mediciner och lim.

Abessinskt korallträd

Abessinskt korallträd

Abessinskt korallträd (Erythrina abyssinica) är ett träd från stora delar av östra Afrika. Växer på svann och liknande platser. Arten är mycket mångformig och vanlig som parkträd i subtropiska och tropiska områden.

Beskrivning

Medelstort lövfällande träd, vanligen 5-15 m högt. Stammar gulbruna som unga, senare gråbruna, ofta med taggar.

Blad parbladiga, ändfliken större än de andra, tätt ulliga som unga, senare mer eller mindre kala. Ofta med bort längs mittnerven. Blomställningar praktfulla, de sitter tätt i upprätta klasar i skottspetsarna. Blommor till 5 cm långa, orangeröda till lackröda eller scharlakansröda, foderbladen är förenade till ett rör, med en slits undertill. Frukten är en cylindrisk balja, 4-16 cm lång, ljusbrun.

Arten liknar mycket E. latissima.

Artepitetet abyssinica betyder "från Abessinien", nuvarande Etiopien.

Odling

På grund av sin storlek ingen lämplig krukväxt för Sverige. Har stort rotsystem och kräver stora krukor. Den föredrar något sur, väldränerad jord med en årlig torkperiod då den mister sina blad. Förökas lätt med frön, stam- och rotsticklingar.

Abies numidica

Abies numidica Status i världen: Akut hotad

Abies numidica är en tallväxtart som beskrevs av De Lannoy och Élie Abel Carrière. Abies numidica ingår i släktet ädelgranar, och familjen tallväxter. IUCN kategoriserar arten globalt som akut hotad. Inga underarter finns listade i Catalogue of Life.

De enda områden där arten förekommer ursprungligt är vid bergen Babor och Tababort i norra Algeriet vid Medelhavet. Dessa regioner ligger 1850 till 2000 meter över havet. Abies numidica kan bilda trädgrupper där inga andra träd ingår eller den bildar skogar tillsammans med atlasceder, Quercus faginea, Acer obtusatum, asp, vitoxel och idegran.

Aloe dichotoma

Aloe dichotoma är en art i aloesläktet inom familjen afodillväxter som växer i Sydafrika och Namibia. Dess vetenskapliga artnamn dichotoma kommer av det grekiska ordet dichotomos (i översättning betyder det ungefär "tudelad") och syftar på det sätt växtens grenar delar sig.

På afrikaans kallas trädet kokerboom och på engelska quiver tree. Detta kommer av att Sanfolket använder det för att göra koger till sina pilar.

Beskrivning

Blommorna hos Aloe dichotoma

Aloe dichotoma är stambildade och har en tät och rund krona. Den upprätta stammen kan nå en höjd av nio meter och en diameter på upp till en meter. Nära grenarnas ändar finns ansamlingar av cirka 20 lansettlika, blågröna blad. Bladen är 25 till 35 centimeter långa och cirka 5 centimeter breda.

Bladens kanter har en lite brungul anstrykning och är försedda med små taggar, som blir mindre närmare bladets spets. Vid blomningen bildar växten i toppen på grenarna tre till fem blomställningar. Blomställningen är en klase och blommorna är gula och sitter på 5 till 10 millimeter långa skaft.

Utbredning

Aloe dichotoma växer i Sydafrika och Namibia, särskilt i Norra Kapprovinsen. Ett särskilt stort antal finns i ett skyddat område nordöst om Keetmanshoop. Den första ve

tenskapliga beskrivningen av arten gjordes år 1776 av Francis Masson.

Amerikansk sekvoja

Status i världen:Sårbar

Sequoia sempervirens

Amerikansk sekvoja (Sequoia sempervirens) är en art av barrväxt i släktet Sequoia. i familjen Cypressväxter.

Amerikansk sekvoja är världens högsta trädart och nära släkt med kinesisk sekvoja och mammutträd.

Artepitetet i det vetenskapliga namnet, sempervirens, betyder "städsegrön", en egenskap som gäller för de flesta barrväxter.

Amerikansk sekvoja förväxlas ofta med mammutträd, ett träd som även det är mycket stort, och som endast förekommer vildväxande i Kalifornien. De båda skiljs lätt genom bladverket och kottarna, och att mammutträden växer i Sierra Nevadabergen medan sekvojan växer närmare kusten och norrut till Washington.

Namnet "sekvoja" är givet efter cherokeshövdingen Sequoyah (George Guess), känd för att ha utvecklat ett eget skriftspråk.

Det finns flera exemplar som är över 100 meter höga. Det högsta nu levande trädet skall vara runt 115 meter.

Det danska namnet rødtræ (rödträd) kommer ifrån det engelska redwood, som i sin tur hämtats från spanskan. Det är lätt att förstå namnet, då kärnvirket varierar i färg från ljust rött till mörkt rödbrunt Också barken har en rödaktig färg, men kan av solljuset blekas till en grå nyans.

Då barken inte innehåller någon kåda, så är den extremt motståndskraftig mot bränder [3] vilket självklart också är en förutsättning för att träden ska kunna bli så gamla - det äldsta kända trädet är ungefär 2200 år gammalt.

Stora bestånd av amerikansk sekvoja finns i Redwood nationalpark i Kalifornien.

Kuriosa

Scenerna i filmen Star Wars: Episod VI - Jedins återkomst (1983) föreställande skogsmånen Endor, boplats för ewokerna, spelades in bland sekvojaskog i Redwood nationalpark.

Amerikansk hästkastanj

Amerikansk hästkastanj (Aesculus pavia) är en art i växtfamiljen kinesträdsväxter och förekommer naturligt i sydöstra USA och söderut till Texas. Arten odlas sällsynt som trädgårdsväxt i Sverige, men är mer känd som ena föräldern till rödblommig hästkastanj (A. ×carnea).

Abies nephrolepis

Status i världen:Livskraftig (lc)

Abies nephrolepis är en tallväxtart som först beskrevs av Ernst Rudolf von Trautvetter och Carl Maximowicz, och fick sitt nu gällande namn av Carl Maximowicz. Abies nephrolepis ingår i släktet ädelgranar, och familjen tallväxter. IUCN kategoriserar arten globalt som livskraftig. Inga underarter finns listade i Catalogue of Life

Amerikansk näbbhassel

Corylus cornutaStatus i världen:Livskraftig (lc)

Amerikansk näbbhassel, Corylus cornuta är en björkväxtart som beskrevs av Humphry Marshall. Corylus cornuta ingår i släktet hasslar, och familjen björkväxter.

Trädet förekommer i södra Kanada och i nordöstra USA samt i nordvästra USA vid Stilla havet. I södra Alberta och södra Saskatchewan samt i angränsande områden av USA är populationerna små och glest fördelade.

Det är oklart om amerikansk näbbhassel förekommer i norra Kalifornien. Arten hittas i låglandet och i bergstrakter upp till 2400 meter över havet.

Amerikansk näbbhassel är oftast utformad som en buske som blir upp till 3 meter hög. Den växer ofta i mindre träd- eller buskeansamlingar, i öppna skogar och i områden där trädfällning och bränder är vanlig förekommande. När större träd bilar täta kronor i samma område blir arten sällsynt. Amerikansk näbbhassel undviker mycket fuktig grund, torv och fin lera.

Kockel-lian

Kockel-lian (Anamirta cocculus) är en växt i familjen månfrörankeväxter

(Menispermaceae) och enda art i släkte Anamirta.

De mogna, färska frukterna kallas kockelbär och har mörkrött fruktkött, som bekläder ett tunt, sprött skal, inom vilket finns ett njurformigt frö som inte utfyller skalets hålighet.

När de har torkats är dessa kärnor mörkt gråbruna eller svartbruna, på ytan smått skrynkliga, rundat njurformiga, något större än ärter, med synnerligen bitter smak. De tortkade bären kallas kockelkärnor.

Deras viktigaste beståndsdel är pikrotoxin, ett kvävefritt, färglöst, kristalliserande, kemiskt indifferent, mycket giftigt ämne, som lätt sönderdelas i det likaledes starkt giftiga pikrotoxininet (C15H16O6) och i mindre verksamt pikrotin (C15H18O7). Pikrotoxin retar vid förgiftning häftigt vissa nervcentra i förlängda märgen och förorsakar därigenom egendomliga konvulsioner, krampaktig andning, långsam puls och stegrat blodtryck.

Tidigare användes frukten för att fånga fisk och för smaksättning av öl. Pikrotoxin hade ingen användning som läkemedel.

Aprikos

Aprikos (Prunus armeniaca, "Armeniskt plommon") är ett fruktträd och även namnet på frukten från trädet. Aprikosträdet blir mellan 8 och 10 meter högt. Blommorna är vita eller ljusrosa. Frukten liknar persika eller nektarin och färgen är gul till orange, ibland med röda strimmor. Ytan är mjuk och nästan hårlös. Aprikoser är stenfrukter och har en kärna.

Blommande aprikosträd.

Aprikosen växer vild i Asien och når i väster till Armenien, vilket avspeglas i det vetenskapliga namnet. Fynd av aprikoskärnor har gjorts i 5000-6000 år gamla bosättningar i Ukraina. Det påstås att romarna tog trädet till Europa från Armenien omkring 70 f.Kr. och de kallade det a praecox eftersom det blommade tidigt på våren.

Inom konsten anses aprikosen symbolisera graviditet. Vilket man ser i Jan van Eycks målning Makarna Arnolfinis trolovning från 1434.

Användning

Frukterna används färska eller torkade.

Aprikoskärnor

Aprikoskärnornas inre, själva fröet, påminner om den närbesläktade mandeln. Precis som det finns sötmandel och bittermandel finns det vanliga aprikoskärnor och bittra varianter. De bittra kärnorna innehåller amygdalin, alltså samma ämne som i bittermandlarna, som i vatten, krossat eller tuggat skick sönderfaller i bland annat cyanid.

Malda aprikoskärnor används som ersättning för mald mandel men brukar då kompletteras med en viss del mandel för smakens skull. Till exempel innehåller mandelkakorna amaretti di Saronno cirka 48 % aprikoskärnor och 2 % mandel.

Världens 10 största producenter av aprikosfrukt

Område

Produktion
(ton)

Uzbekistan

547 000

16,25 %

Turkiet

278 210

8,27 %

Iran

252 747

7,57 %

Italien

222 690

6,62 %

Algeriet

216 941

6,45 %

Frankrike

177 000

5,26 %

Pakistan

170 504

5,07 %

Spanien

136 446

4,05 %

Grekland

125 100

3,72 %

Japan

111 400

3,31 %

Total världsproduktion

3 365 738

100,00 %

Källa: FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation:s data för år 2014.[5]
Produktionen avser aprikosfrukt.

Ascarina

Ascarina är ett växtsläkte med färre än 20 arter av små träd. Ascarina ingår i familjen Chloranthaceae

Ask (Träd)

Ask
Status i världen:Nära hotadStatus i Sverige: Starkt hotad

Ask (Fraxinus excelsior) är ett stort lövträd i familjen syrenväxter, som räknas till de ädla träden.

Fullvuxna träd är omtalade för att deras löv slår ut med en skir grönska sist av alla (inhemska) lövträd. Ofta hävdas även att asken fäller sina blad först av alla lövträd om hösten. Det senare är dock något av en myt, se lövsprickning och lövfällning nedan.

Historik

Asken kom till Sverige via Danmark omkring 6700 f. Kr. vid en tid då inlandsisen endast låg kvar i norra Norrlands inland. Tillsammans med andra ädellövträd spred den sig under värmetiden 6000-3000 f. Kr. upp över landet till i höjd med södra Lappland. Det kallare klimatet längre norrut förhindrade asken att föryngra sig.

Idag är asken Östergötlands landskapsträd.

Utseende

Asken kan bli ett ståtligt träd på 30 x 7 meter i höjd respektive omkrets[, med en tillväxt på 30 x 10 cm per år. Den har yvig, rundad krona, buren av en högrest kronstam med upp till 1,2 meters omkrets. Stammen är rak och når nästan ända upp till toppen. Barkens färg skiftar från gröngrå på unga plantor över ljusgrå till mörkt grå på vuxna träd.

Bladen är, liksom rönnens, parbladiga med omkring 5 par cirka 8 cm långa småblad och ett uddblad längst ut, alla med sågtandformade kanter.

I bladlöst tillstånd känns asken igen på tjocka kvistar och stora svarta knoppar, som något påminner om änden på en tändsticka.

Grenarnas uppåtsträvande välvda form, med spetsig ände, gör att vintersiluetten skiljer sig från andra träd, möjligen med viss likhet till aspen med dess spetsiga grenar. Skillnaden dem emellan är för ett otränat öga hårfin, men askens form ger ett kraftigare intryck även på en ung planta och dess grenar är mer välvda till formen. Den kan bli upp till 250 år gammal i Sverige men i andra länder kan den bli upp till 500 år.

Utbredning

Asken förekommer i Europa, Mindre Asien och Kaukasus. I Alperna förekommer den upp till en höjd av mellan 1400 och 1800 meter över havet, beroende på breddgrad. I Sverige går den så långt norrut som Värmland och Hälsingland, men ungträd växer naturligt så långt norr som i Umeå. I Norge växer de till Trondheimstrakten.

I Finland förekommer asken främst i de sydligaste trakterna, förutom en liten skogsdunge som planterades av forstteknikern Anders S Klockars, som planterade träden 1937 i Malax, strax söder om Vasa. Vitsipporna som finns nära askbeståndet har Anders troligen också tagit med sig från forstinstitutet i Ekenäs där han studerade.

På det europeiska fastlandet saknas arten endast i Portugal.

Asken växer framförallt på platser med riklig nederbörd och näringsrik kalkhaltig jord (med högt pH-värde), där den kan bilda frodiga skogar. Dess löv förmultnar till mycket och näringsrikt humusmaterial och bidrar till frodig undervegetation.

Den goda växtligheten i marken som fordras för att asken ska etablera sig och som ökar med det humusmaterial lövmassan bidrar till, har lett till att just dess marker blivit uppodlade för andra ändamål, varpå asken har trängts undan.

De i Sverige växande askarnas stammar hade år 1994 en sammanlagd volym på 3,6 miljoner kubikmeter, vilket placerade den på plats 13 bland Sveriges vanligaste träd.

Fortplantning

Asken är vanligtvis tvåbyggare, enskilda träd har antingen hanblommor eller honblommor. I enstaka fall förekommer att den är mångbyggare, med honblommor, hanblommor och tvåkönade blommor på samma träd, dock företrädesvis på olika grenar. Träden med enbart hanblommor blir som regel större än träd med honblommor.

Blommorna utvecklas tidigare än bladen, liksom hos hassel, eftersom blomknopparna anlagts mot slutet av föregående vegetationsperiod. Pollenet

sprids med vinden, utan hjälp av pollinerande insekter. Därför är det viktigt att det inte finns ett lövverk som hindrar spridningen.

Bland våra vanliga lövträd har asken den senaste lövsprickningen och den tidigaste lövfällningen. Dess löv är känsliga för frost. Löven har också den ljusaste gröna färgen om våren och ljusa höstfärger i gul färgskala.

Blommorna saknar såväl kronblad som foderblad och sitter samlade i vippor som får sin färg av de violettbruna ståndarknapparna och fruktämnena. Det kan vara intressant att jämföra med den nära släktingen syren, som har en mycket iögonfallande blomma, med väl utvecklade kronblad.

Skillnaden kommer av anpassning till olika pollineringssätt, insekter för syrenen och endast vinden för asken.

Askens frukt är en nöt med en flera centimeter lång vinge. Frukterna hänger kvar efter lövfällningen, ibland över hela vintern. Det är också då det är enklast att se vilka träd som är hon- respektive hanblommande, och om enstaka grenar avviker från övriga trädet.

Fruktens vinge gör att den lossnar företrädesvis när vinden drar i den. När frukten har lösgjort sig gör vingen att den sakta singlar nedåt och så att vinden hinner föra den ett gott stycke bort från trädet innan den når marken.

Unga skott är känsliga för sen frost under våren.

Användning

Askens virke, som också kallas aske, är hårt, segt, går lätt att böja och är ljust till färgen. Det används gärna till verktygshandtag och bandyklubbor och träskor. Det är också vanligt i parkettgolv och möbler. Fram till tidigt 1900-tal användes det också till spjut, skidor, stavar, yxskaft,

hundslädar och hjulaxlar. Askvirkets egenskaper gör det också mycket väl lämpat till trädetaljerna i faltkajaker. Askträ var fram till 1980-talet det dominerande materialet i tennisracket-ramar.

Askträ har historiska anor inom skeppsbygge. Vikingarna kallades ibland av fransmän och tyskar för "Ascomanni", dvs "de som seglar i skepp byggda av askträ". Anglosaxare använde begreppet "aesc" för att beskriva vikingarnas långskepp.

Det var främst relingsbordet och dess främre, snidade och ornerade del, som var av ask. Skuldelevsskeppet hade de tre översta borden av ask. I Danmark har man funnit skeppsrester av ask med 30 meter långa plankor. Dessa träd har sannolikt haft en ursprunglig diameter av omkring 1,2 meter.

Den brittiska biltillverkaren Morgan använder ännu askträ i stommarna till sina bilar. Ask är även vanligt i elgitarrkroppar.

Virket brinner bra, även när det är färskt, och är utmärkt som brasved.

Under tidigare århundraden var asken något av ett favoritträd i planteringar. Den är fortfarande ganska vanlig som vårdträd på enskilda gårdar samt i parker och alléer.

Den är lämplig att kombinera med gräsmattor eftersom den släpper igenom ganska mycket ljus. Den är också ganska tålig för beskärning.

Frukterna sitter kvar länge och är bra vinterföda till fåglar. På våren blir de stora knopparna mat till harar och hjortar.

Dess bark användes för att skriva meddelanden med runor och i dekokter mot problem med njurarna.

I England användes asken för att förutspå vädret.

Medicinsk användning[

Inom folkmedicinen anses asken ge en viktig ingrediens i hostmedicin som smakförbättrande medel. Den används också mot väderspänning tillsammans med kummin och fänkål, samt för ökad mjölkproduktion hos ammande mödrar.

Det är växtens innehåll av eterolja med anetol och metylkavikol samt små mängder av anisaldehyd, anissyra och dianetol, som tillskrivs egenskaper som slemlösande, hostdämpande, kramplösande, väderdelande, matsmältningsbefrämjande och mjölkdrivande. Använd del är askens klyvfrukt.

Lövsprickning och lövfällning

Asken är omtalad för att "slå ut sist av alla lövträd på våren samt att fälla sina blad först av alla lövträd på hösten". Men det är en sanning med modifikation. Helt klart är att fullvuxen ask (med höjd över 30 meter och med en diameter i brösthöjd av åtminstone en meter) är "sist ut" under vårens lövsprickning, gällande alla inhemska lövträd. Däremot kan icke fullvuxna träd, slå ut före t.ex. ekar av samma storlek.

Men askens rykte som första lövfällande träd på hösten stämmer knappast alls, oavsett trädets storlek. Askens lövfällning är mycket tydligt knuten till frostnätter, främst efter höstdagjämningen. I slutet av september kan trädet klara enstaka frostnätter, men från mitten av oktober fälls löven typiskt under den andra eller tredje "riktiga" frostnatten *.

Notabelt är att trädet (d.v.s. varje individ) fäller samtliga sina löv under en och samma natt, samt att löven faller av gröna. Till skillnad från de flesta andra lövträd antar asken inga "höstfärger".

Björk, bok, lind och alm är exempel på lövträd som alla kan fälla sina blad före asken. Och uteblir nattfrosten kan asken stå grön en god bit in i november.

*/ Med "riktig" nattfrost bortses från fenomen som lätt markfrost, nätter där temperaturen faller under fryspunkten endast en del av natten samt lätt frost i extremt torr luft. Lövknippenas grenfästen måste hinna kristalliseras för att i detta sammanhang kunna räknas som "riktig" frostnatt.

Mytologi och etymologi

I Eddan i nordisk mytologi är Yggdrasil ett träd som bär upp och omger hela världen, en ask, under vilken gudarna håller ting. Nornorna skyddar trädet genom att ösa sand och vatten över dess grenar.

Oden skapade den förste mannen, Ask, av trä från en ask.

I fornnordiskan hade askr flera andra betydelser: ask (bytta), båt, spjut och krigare.

Hot

I hela Europa hotas asken av askskottsjuka.

Svampen Hymenoscyphus fraxineus angriper först de unga skotten och sprider sig sedan ned längs grenarna så att trädet till sist dör. Svampens sporer sprids med hjälp av vinden.

"Asken är kraftigt drabbad av askskottsjukan, och även om vissa askar har en förstärkt motståndskraft så är inga resistenta träd kända. Detta medför en risk för en mycket snabb utslagning av större delen av det svenska askbeståndet.

I Sverige finns få undersökningar av situationen för asken, varför vi i dagsläget inte vet hur allvarlig situationen är. Bedömningen är gjord utifrån en, det är mycket troligt att situationen är betydligt värre. Många askträd är idag angripna av svampen eller har redan dött. Askpopulationen kommer att minska kraftigt till följd av sjukdomen. Askskottsjuka orsakas av svampen Hymenoscyphus fraxineus vars sporer sprids med hjälp av vinden. Svampen angriper först de unga skotten. Angreppen liknar frostskador och sprider sig senare ned längs grenarna. Angreppen på grenarna växer in till stammen och orsakar stamnekroser, dvs. sår på stammen. När såren når runt stammen dör den del av trädet som finns ovanför såret. Angreppen kan leda till att såväl små plantor som stora träd dör.

Askskottsjukan började i Polen och Litauen för tio år sedan. Nu är ungefär 60-80% av askbeståndet i dessa länder döda. Askskottsjukan sprider sig i norra Europa och har nu påvisats i Sverige, Danmark, Tyskland, Österrike, Slovenien, Finland och Norge. I Sverige är asken kraftigt drabbad av askskottsjuka som angriper asken i hela dess utbredningsområde. Det medför en risk för en mycket snabb utslagning av större delen av det svenska askbeståndet.

Asken är mycket viktig för den biologiska mångfalden som helhet. En rad hotade arter är knutna till asken t.ex. askpraktbaggen, askvårtlav, askticka och asknätfjäril. Andra arter har asken som sitt huvudsakliga substrat. När askpopulationen minskar finns en ökad risk att dessa arter försvinner."

Från artdatabankens rödlista 2015

Banjanträd

Banjanträd (Urostigma) är ett undersläkte av tropisk fikusarter som bland annat förekommer i Indonesien och växer på ett ovanligt sätt. De är stora träd som vanligen börjar som en epifyt på ett annat träd (även på byggnader och broar), där en fikonätande fågel har lämnat ett frö.

Plantan utvecklar snabbt luftrötter ner från värdträdets gren och dessa luftrötter blir trädstammar så snart de når marken.

Värdträdet stryps eller splittras sönder av banjanträdets snabba tillväxt, varför är ett annat vanligt namn på banjan är "strypfikus".

Arter

Namnet banjan har applicerats på flera arter inom Ficus-släktet. Tre av dem är följande:

Indisk banjan (F. benghalensis)
Citronfikus (F. microcarpa)
Strypfikon (F. citrifolia)

Benjaminfikus

Benjaminfikus (Ficus benjamina) är en art i fikussläktet och familjen

mullbärsväxter som växter naturligt i Sydostasien. I naturligt tillstånd är det ett träd som kan bli upp till 30 meter högt. På Kungliga Botaniska Trädgården, utanför staden Kandy, på Sri Lanka finns en Benjaminfikus från 1600-talet.

Som krukväxt

Benjaminfikusen är en mycket populär krukväxt i Sverige, mestadels beroende på att den är en relativt lättskött växt som klarar av att växa trots dåliga växtförhållanden. Arten vill dock stå ljust, och har en benägenhet att drabbas av växtsjukdomar som spinn, trips, ullöss och sköldlöss.

Den brukar tappa bladen under höst och vinter för att sedan få nya till våren och sommaren. Benjaminfikusen är även en ganska vanlig krukväxt i offentliga lokaler som väntrum, bibliotek och entréhallar.

Fikusar har i försök konstaterats ta upp och binda giftiga ämnen ur luften, exempelvis bensen, formaldehyd och xylen/toluen.

Skötselråd

Läge: Ljust, men inte i direkt solljus. Trivs bra i rumstemperatur, men gärna något svalare under vintern. Dock ej i drag eller temperaturer under 16 grader celsius.

Blomning: Benjaminfikusens frukt är ofta omtyckt av fåglar. Dock blommar den väldigt sällan på svenska breddgrader.

Vattning: Jorden bör vara fuktig, men inte blöt. Vid övervattning är det vanligt att den tappar sina blad. Duschning är inte nödvändig, men den uppskattar ändå en liten dusch då och då.

Gödning: Under sommaren tillsätts näring i vattnet var fjortonde dag. På vintern räcker det med näring en gång i månaden.

Jord: Vanlig jord för krukväxter fungerar bra. Se gärna till att den är väl dränerad.

Förökning: 10 centimeter långa toppar kan användas som sticklingar och kan sättas direkt i rumstempererad jord.

Allergi mot benjaminfikus

Allergi förekommer mot bladsaften från denna växt. Korsallergi förekommer.

Afrikanskt tulpanträd

Afrikanskt tulpanträd (Spathodea campanulata) är en art i familjen katalpaväxter och den enda arten i släktet. Trädet förekommer naturligt i tropiska och subtropiska Afrika. Arten är ett vanligt prydnadsträd i varma länder och har även naturliserats på många håll. Det förekommer ofta planterat på Kanarieöarna.

Afrikanskt tulpanträd är ett träd som kan bli 25 meter högt. Blommorna är stora, orange eller rödorange och klockformade med fransiga kanter. De växer i täta samlingar. Bladen är stora och parbladiga. Som unga är de bronsfärgade men äldre blad är mörkgröna. Frukterna är avlånga kapslar som är omkring 20 centimeter långa. Arten kan blomma hela året.

Barken kan användas mot hudsjukdomar och dysenteri. Avkok på bladen tros vara verksamt mot njuråkommor och könssjukdomar.

Underarter

Tre underarter kan urskiljas:

subsp. campanulata - har kala blad och fruktämnen. Fodret är sammetshårigt. Förekommer i Västafrikas låglandsskogar.
subsp. nilotica - har tätt håriga blad och fruktämnen. Fodret är tätt sammetshårigt. Förekommer i centrala och östra Afrikas bergsskogar.
subsp. congolana - har blad med strödda, krusiga hår. Fruktämnet och fodret är kala eller har krusiga hår.

Aleppotall

Aleppotall (Pinus halepensis) är ett barrträd inom tallsläktet och familjen

tallväxter. Aleppotall är relativt snabbväxande och kan bli upp till 20 meter hög, har gles krona samt vridna grenar och stam. Barren är cirka 10 centimeter långa, sitter parvis och kottarna är rödbruna.

Barken på de unga stammarna och grenarna är askgrå, men blir rödbrun då den åldras. Dess utbredningsområde är nästan hela Medelhavets kustområde.

Skogsalm

Skogsalm
Status i världen:KunskapsbristStatus i Sverige: Akut hotad

Ulmus glabra
Antella, utanför Florens, 2011. Troligen det största exemplaret i Europa.

Skogsalm, i dagligt tal alm (Ulmus glabra Huds.), är ett träd i familjen almväxter.

I Sverige förekommer två underarter vanlig skogsalm, Ulmus glabra ssp. glabra, med tunnare bark, rakare grenar och bredare blad och bergalm, Ulmus glabra ssp. montana mera lågvuxen med tjockare bark, något hängande grenar och smalare, nästan enkelsågade, blad.

Skogsalm är ett 30 - 40 meter högt träd, med elliptiska, äggrunda till omvänt äggrunda och mycket sträva, på båda sidor borst- och glandelhåriga, blad, med mer eller mindre avsatt spets, dubbel- till flersågad kant, överlappande bladbasflikar och 12 till 18 par sidonerver.

Skogsalmen blommar rikt på bar kvist i april - maj med tvåkönade blommor. Den vindspridda frukten är en vingad nöt.

Fröet är placerat mitt i vingen (skiljer från lundalm vars nöt ligger närmre vingens spets), vars kant är ocilierad (skiljer från vresalm).

Frömjölet (pollen) kan orsaka allergiska besvär hos känsliga personer.

Almar planteras ofta som vård- och alléträd. Almbestånd i bland annat Sverige har under senare delen av 1900-talet drabbats hårt av almsjuka.

Historik

Almen invandrade till Skandinavien från söder 8 000 - 7 500 f.Kr. och spred sig främst under värmeperioden 6 000 - 3 000 f.Kr. Den växte då upp till norra Jämtland och södra Lappland.

Efter värmeperiodens slut drog den sig tillbaka, och finns numera endast sporadiskt norr om norrlandsgränsen.

Idag är alm Upplands landskapsträd.

Habitat

Alm förekommer naturligt i större delen av Europa och österut till Centralasien, Turkiet, Syrien och Iran.

I Norden finns skogsalmen över en stor del av fastlandet, i Norge upp i Nordland fylke, i Sverige till Ångermanland och sydligaste Lappland eller ungefär så långt som hassel går, och även i södra Finland.

Introducerade bestånd av arten växer i USA.

Den växer på skogsängar, lövskogklädda bergväggar m m, men är inte vanlig.

Ju längre mot norr, desto sällsyntare är den. Till slut anträffas endast enstaka träd på den branta sydsidan av några norrländska berg som en liten kvarleva från en varmare tidsperiod, och som uthärdat nutidens klimat.

I vilt tillstånd har den mycket anspråkslösare dimensioner än det planterade trädet. I våra parker och alléer blir almen sannolikt högst av alla träd i närheten, upp till över 30 meter, men inte så väldig i bredd och massa, som till exempel lönn och lind.

Den ger mycket skugga genom att grenarna och deras kvistar utbreder sig i vågräta plan. Dessutom är de tvåsidigt ordnade bladen ställda vågrätt i tät bladmosaik (likt bok). Vid starkt solsken viker sig bladen likt ett V för att minska avdunstningen. Almens löv är mycket sträva att ta på.

Flera olika insekter som nattfjärilar och larver av andra fjärilar söker skydd i skogsalmen.

Almsjuka

På senare år har stora bestånd av alm dukat under för almsjuka i södra Sverige och på kontinenten. Almsjuka är en svampinfektion som sprids via angrepp från almsplintborrar (tre olika arter inom familjen vivlar: Scolytus multistriatus, Scolytus schevyrewi och Hylurgopinus rufipes).

Sjukdomen är vida spridd även i Nordamerika och Asien, varifrån den spridits med hjälp av planterade träd. I Sverige upptäcktes den på 1950-talet. Sedan 1980-talet är sjukdomen utbredd i almbestånd i södra Sverige upp till Mälardalen.

Almsjuka har funnits tidigare i historien, och möjligen var den orsak till det så kallade almfallet cirka 3 900 år f.Kr.

Användning

Stammen ger ett mycket starkt, vackert ådrigt, möbelvirke. Virke av alm har använts även som material till bland annat segelfartygs och kanalpråmars

bottenplankor, särskilt i Storbritannien.

Mot slutet av 1860-talet hade en typisk variant av kompositbyggt fartyg växt fram. Det vill säga träfartyg byggt på järnspant, en köl av alm - oftast i mycket grov storlek, upp till 40 cm i fyrkant. Även bordläggningen var ofta av alm. Det berömda klipperskeppet Cutty Sark har som ett exempel en bordläggning av alm upp till däckbalkarna för övre däck, och ovanför det bordläggning av teak.

De små almfrukterna (som ofta växer rikligt i klasar) går även att äta, åtminstone så länge de är ljust gröna och inte gulnat/torkat in; antingen direkt ur handen, i grönsallad eller stekt i smör. De har en svagt nötaktig smak.

Status[

Almsjukan är det största hotet mot arten. I Norge blev arten på många ställen ersatt med tysklönn. Även betande hjortdjur skadar den norska populationen. I Finland är skogens omvandling till kulturlandskap ett större hot och hybrider med Ulmus pumila är vanliga. För asiatiska populationer är inte känd hur stort beståndet var eller är. IUCN listar skogsalmen därför med kunskapsbrist (DD).

Kuriosum

Almfröet är en bevingad nöt och är känd som manna. Efter någon eller några veckor faller den rika fruktsättningen till marken, varefter den kan samlas i drivor.

Namn och underarter

Arten är känd som skogsalm alternativ alm. Något förvirrande kallas även en av underarterna för skogsalm.

Två underarter erkänns; subsp. glabra och ssp. montana, bergalm. Den senare är mer lågväxt och har jämnt avsmalnande blad med trubbigare tänder. Andra namnsorter av skogsalm är hängalm (Ulmus glabra 'Camperdownii') och pyramidalm (Ulmus glabra 'Exoniensis').

Amerikansk mangrove

Amerikansk mangrove (Rhizophora mangle) är ett träd i familjen mangroveväxter som växer i tropiska estuarier och andra grunda tidvattenspräglade kustområden, från Bermuda genom Västindien och

Florida norra Mexiko, söderut till Brasilien och Ecuador, Galápagosöarna nordvästra Peru. Även i Afrika från Senegal till Nigeria och

Angola, södra Indien, Melanesien och Polynesien.

Arten planteras ibland som erosionsskydd i kustområden.

Träd 5-25 (-30) m högt, med bågformade styltrötter 2-4,5 m höga. Barken är rödbrun. Blad motsatta, elliptiska, spetsiga, mörkt gröna, utan synliga nerver, 5-15 cm långa. Fyrtaliga blommor, 2-6 tillsammans, gräddvita foderblad och ullhåriga kronblad, 1,5-2,5 cm. Frukten är ett äggrunt bär, 3 cm långt och innehåller ett frö som gror när frukten fortfarande sitter på trädet.

Först när den nya roten är 3-25 cm lång, efter 3-6 månader, släpper den unga plantan. Groddplantan kan etableras direkt i anslutning till moderträdet men de kan också flyta iväg och behålla förmåga att rota sig på ny plats efter flera månader

Arten växer typiskt i flodmynningar där sött och salt vatten blandas och där tidvattnet skapar stora variationer i vattennivå.

Abies mariesii

Status i världen:Livskraftig (lc)

Abies mariesii är en tallväxtart som beskrevs av Maxwell Tylden Masters. Abies mariesii ingår i släktet ädelgranar, och familjen tallväxter. IUCN kategoriserar arten globalt som livskraftig. Inga underarter finns listade i Catalogue of Life

Apelsin

Apelsin (Citrus × sinensis Sinensis-gruppen) är ett träd inom citrussläktet. Det är även namnet på trädets orangefärgade frukt.

Apelsinen är ingen naturligt förekommande art utan en hybrid mellan pompelmus (C. maxima ) och småcitrus (C. reticulata).

Historik och namn

Apelsinen härstammar från Sydostasien men växer idag i många områden i världen. Färgen orange har fått sitt namn ifrån apelsinen som på franska heter just orange.

På engelska används samma ord omväxlande med sweet orange för att beskriva denna frukt, medan orange också kan användas för andra relaterade frukter (inklusive mandarin och pomerans).

Ordet orange kan härledas från sanskrit - "apelsinträd" (नारङ्ग nāraṅga) - men tros härstamma från dravidiska, som främst talas i södra Indien.

Ordet nådde under sen medeltid europeiska språk via persiska (نارنگ nārang) och arabiska (نارنج nāranj). Det inledande n-ljudet i de engelska och franska fruktnamnen släpptes med tiden, men finns kvar i spanskans "naranja".

Då frukten i flera europeiska länder introducerades av portugisiska handelsmän har den fått namn efter dessa, som i grekiskans πορτοκάλι och turkiska portakal.

Det svenska namnet apelsin kommer från medeltida nederländska och tyska appelsina/appelsine, som betyder "äpple [från] Kina". Detta namn skall i sin tur inte förväxlas med det engelska Chinese apple, som har använts för frukten granatäpple. Det vanliga engelska namnet på denna senare frukt är dock pomegranate.

Apelsin har vanligen n-genus (en apelsin, apelsinen), men t-genus förekommer, dock i begränsad omfattning (ett apelsin, apelsinet).

Produktion

Världens 15 största producenter av apelsiner Dölj

Område

Produktion
(ton)

Andel
(%)

Brasilien

16 713 534

22,16

Kina

9 103 908

12,07

Indien

8 367 000

11,09

USA

4 833 480

6,41

Mexiko

4 737 990

6,28

Spanien

3 639 853

4,83

Egypten

3 246 483

4,30

Indonesien

2 510 442

3,33

Turkiet

1 900 000

2,52

Iran

1 889 252

2,51

Sydafrika

1 775 760

2,35

Pakistan

1 589 856

2,11

Italien

1 522 213

2,02

Algeriet

1 134 194

1,50

Marocko

1 019 150

1,35

Total världsproduktion

75 413 375

100,00

Källa: FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation:s data för år 2018.

Import

2009 importerades 77 866 ton apelsiner till Sverige, inklusive pomeranser. Dessutom importerades 76 339 ton övriga citrusfrukter.

Askar

Askar (Fraxinus) är ett släkte i familjen syrenväxter som består av cirka 60 arter. De förekommer vanligen i tempererade och subtropiska områden på norra halvklotet.

Arterna i asksläktet är till största delen träd, såsom asken, och mer sällan buskar. De är oftast lövfällande, mer sällsynt städsegröna. Bladen är parbladiga, motsatta eller kransställda. Blomställningen är en sammansatt klase, toppställd eller i de övre bladvecken på årsgammal ved.

Blommor små, enkönade eller tvåkönade. Kronan är vit till gulvit, eller saknas helt

Asklönn

Asklönn
Status i världen:Livskraftig (lc)

Asklönn (Acer negundo) är ett träd i Lönnsläktet, familjen kinesträdsväxter, från Nordamerika och söderut till Guatemala.

Asklönn är sällan utformad som en buske, oftare ett upp till 15 meter högt träd och ibland ett 20 meter högt träd. Den kan ha över 8 till 11 år producera frön. Enstaka exemplar blev 75 år gamla.

Arten växer i låglandet och i bergstrakter upp till 2700 meter över havet. Ursprungligen saknades asklönn i delstaterna Maine, Washington och

Oregon i USA, men den blev introducerad där. Hawaii och Alaska är de enda av USA:s delstater där arten inte förekommer. Asklönn hittas främst i lövfällande skogar.

Frön äts av fåglar och unga växtskott samt blad är föda för olika hovdjur och andra växtätare.

Larver av den introducerade asiatiska långhorningen lever ibland som parasiter på växten. Enstaka asklönn skadades allvarlig.

Artens trä används för mindre eleganta möbler eller för staket samt som ved. Som hos flera andra lönnarter är sirapen ätlig.

Trädet planteras ofta som vindskydd.

Allmänt är arten inte sällsynt och hoten är inte allvarliga. IUCN listar asklönn som livskraftig (LC).

Jussarapalm

Jussarapalm (Euterpe edulis), även assaipalm, är en art i familjen palmer från östra och södra Brasilien, Argentina och Paraguay. Jussarapalmen är den främsta källan till palmhjärta, det ätbara innandömet i många palmträd.

Även den närbesläktade Euterpe oleracea, varifrån assaibären kommer, kallas "assaipalm".

Atlantisk pors

Atlantisk pors (Myrica faya, syn. Morella faya) är ett vintergrönt träd som kan bli upp till tio meter högt och blommar från mars till april. Det förekommer bland annat på Azorerna, Kanarieöarna och Madeira.

Atlantlager

Atlantlager (Laurus azorica) är ett träd som kan bli upp till 25 meter högt. Dess blommor är gulvita, sitter i klasar och blomning sker från februari till maj. Atlantlager förekommer bland annat på Azorerna och i Marocko.

Australisk baobab

Australisk baobab (Adansonia gregorii) är en art i familjen malvaväxter från nordvästra Australien där den främst växer i Kimberlyregionen. Släktet Adansonia

består av åtta arter där sex är endemiska för Madagaskar, en återfinns på afrikanska fastlandet och på Arabiska halvön (apbrödsträdet, A. digitata, innefattande den vanligtvis till A. digitata förda A. kilima), samt den australiska baobaben som är endemisk för Australien. Den australiska baobaben är ett 5-15 meter högt lövträd med flaskformad stam.

Den blommar med gräddvita blommor från december eller januari till maj. Trädet växer på sandiga och kalkrika jordar.

Ursprung

Analyser av baoabträdens DNA visar att den australiska baobaben är närmast släkt med det afrikanska apbrödsträdet.

Det genetiska avståndet mellan arterna är mindre än vad man kan förvänta sig av arter som skiljts åt för mer än 100 miljoner år sedan när Gondwana splittrades upp.

En teori som försöker förklara detta går ut på att frön spridits sjövägen från Afrika.

Kritiker till denna teori hävdar att fröna dels inte skulle klara sjöresan och dels att trädet då borde etablerat sig på fler ställen längs kusten. En annan teori går ut på att människan tagit baobabträdet från Afrika sjövägen till Australien då trädets växtplatser finns i närheten av hällmålningar - Bradshawmålningarna.

Målningarna föreställer frukt och blommor från trädet, till synes oceangående båtar och ger ett afrikanskt intryck.

Balkanlönn

Balkanlönn (Acer heldreichii) är ett träd i familjen kinesträdsväxter från Balkan,

Turkiet och Kaukasus

Arten uppdelas i två underarter:

subsp. heldreichii
Kaukasisk lönn (subsp. trautvetteri)

Balsa

Balsaträd (Ochroma pyramidale) är en art i familjen malvaväxter och förekommer vildväxande i norra Sydamerika, Mellanamerika och Västindien. Trädet finns även i plantager i Afrika och Asien. Virket från trädet kallas balsa, balsaträ eller korkträ. Andra produktnamn är corkwood, palodelana, quattier, tami

och topa.

Balsaträd räknades tidigare till kapokväxterna (Bombacaceae), men hela denna familj räknas numera till malvaväxterna.

Balsaträ är det lättaste av alla kommersiellt vanliga träslag.

Trädet

Balsa är ett vanligt träd i Amazonas låglänta regnskogsområden. Det trivs bäst i fuktig men väldränerad jord. Den största produktionen, mer än

75 % av världens balsaträ, sker på plantager i Ecuador.

Trädet är snabbväxande och kan växa mer än 3 meter på ett år. Efter cirka tio år avstannar tillväxten. Höjden är då 20-25 meter (eller mer) och diametern cirka 60 cm. De lätt kantiga bladen blir cirka 25 cm breda. Kronbladen, fem stycken, är gula och kan bli 12 cm långa eller mer.

En frökapsel innehåller mängder av frön inneslutna i brunt luddigt hår. Det finns ingen tydlig skillnad mellan splint- och kärnved. Största delen av stammen består av parenkymvävnad och inte av vedfibrer.

Balsaträd

Blad och blomknoppar

Utslagen blomma

Sprucken frökapsel

Egenskaper hos virket

Träets densitet är mycket låg - från 40 till 400 kg/m³ - men varierar kraftigt beroende på art och växtplats. Den låga tätheten beror på att det finns luftfickor i cellerna och att cellväggarna är lätta. Även inom ett och samma träd kan densiteten variera med det lättaste träet i mitten. När träet har torkats är densiteten för kommersiellt balsaträ 70-220 kg/m³ (furu 450-500 och ek 650-720 kg/m³).

Det angrips mycket lätt av röta och insekter och spricker lätt vid torkning. Träets hållfasthet är absolut sett låg men i relation till densiteten hög. Det är mjukt och lätt att bearbeta med vassa verktyg som rakblad och skalpell.

Användning

Ett litet enkelt modellflygplan i balsaträ.

Balsa har under århundraden använts i Sydamerika för att bygga båtar och flottar. Ordet balsa betyder flotte på spanska. Ännu idag är det ett vanligt material i livbojar och flytvästar. Träet kan då impregneras med paraffin för att bli vattenavstötande. Flotten
Kon-Tiki byggdes av balsastockar.
Frökapslarnas ulliga innehåll har traditionellt använts för att stoppa madrasser och kuddar.
Balsaträ är värmeisolerande och har därför använts i kylskåp.
Ljudisolering.
Stötupptagande förpackningsmaterial.
Balsaträ är ett omtyckt material för bygge av modellflygplan, både på grund av den låga vikten och för att det lätt att bearbeta.
Laminatkärna i flygplanskroppar. Balsaträ lamineras med aluminium i en sandwichkonstruktion.
Laminatkärna i vingar för vindkraftverk. Balsaträ lamineras med glasfiberplast i en sandwichkonstruktion. Detta är en användning som blivit mycket omfattande på 2000-talet och periodvis lett till brist på materialet.

Balsaplantagerna i Ecuador har blivit en viktig inkomstkälla för ursprungsfolket i området, men också drabbat befolkningen när världsekonomin stagnerat och prisnivån därmed sjunkit. Balsaträ är fortfarande (2021) det dominerande materialet för laminatkärnor, men har allt mer kommit att ersättas av PET-skum.

Balsampoppel

Balsampoppel (Populus balsamifera) är en växtart i poppelsläktet, familjen videväxter.

Balsampoppeln blir vanligen 18 till 24 meter hög, i undantagsfall upp till 36 meter. Bladen är 5 till 12 centimeter långa, vid utsidan spetsiga och vid basen avrundade.

Arten är liksom alla andra popplar tvåbyggare, vindblommig och har hängande blomställningar.

Balsampoppeln är i Nya världen lövträdet med det nordligaste utbredningsområdet. Den förekommer från Newfoundland och Labradorhalvön

längs trädgränsen till nordvästra Alaska och söderut till sydöstra British Columbia, Iowa och Pennsylvania.

Dessutom finns lokala populationer i Klippiga bergen (söderut till Colorado och österut till West Virginia). I Europa planteras den ibland i parker och mycket sällan i skogar.

Habitatet utgörs vanligen av flodslätter, strandlinjer av insjöar eller platser som ligger nära träskmarker. Balsampoppeln uthärdar temperaturer av -40°C. I Klippiga bergen förekommer den upp till 1 670 meter över havet.

Arten hittas ofta tillsammans med amerikansk asp (Populus tremuloides), pappersbjörk (Betula papyrifera), balsamgran (Abies balsamea) och vitgran (Picea glauca).

Epitetet balsamifera i det vetenskapliga namnet anspelar på de angenämt luktande nya knopparna.

Bergkörsbär

Bergkörsbär (Prunus sargentii) är ett 15-18 meter högt träd. Den blommar i maj och har rosa blommor.