Buskar

Kinesisk abelia

Kinesisk abelia

Kinesisk abelia (Abelia chinensis) är en buske inom växtsläktet Abelia och familjen kaprifolväxter. Den kinesiska abelian är en av de mest köldtåliga arterna inom släktet. Den har rödaktiga stammar och blanka små blad som blir rödbruna innan lövfällning.

Foderblad

Dess klasbildande blommor är trattformade, vita och dess rosa foderblad sitter kvar lång tid efter blomning.

Denna arts ursprungsland är Kina, men den går utmärkt att odla från zon 8 till 10 i hela världen.

Alpgullregn

Alpgullregn (Laburnum alpinum) är en växt i familjen ärtväxter.

Alpgullregn bildar buskar till mindre träd med upp till omkring 6 meters höjd. Barken på unga grenar är grönaktig. På äldre grenar är barken grågrön. Då grenar bryts, avges en karaktäristisk, obehaglig lukt. Ung ved är gulvit, medan äldre ved är mörkbrun, tung och hård.

Den tydligaste skillnaden mellan sydgullregn och alpgullregn är att alpgullregn har ljusbruna till svartbruna frön, medan sydgullregn har svarta frön. Vidare är alpgullregnets fröskidor alltid utan behåring.

Alla delar av alpgullregn anses vara mycket giftiga, fast giftigheten kan variera mellan olika plantor, oklart varför. Då alpgullregn planteras och sedan förvildas i norra Europa, bland annat i Sverige, kan det observeras att många djur äter av bark, kvistar och blad, vilket indikerar måttlig giftighet. Grenar och bark äts av hare, rådjur och älg, oftare på vintern än på sommaren.

På sommaren äts blad av gullregn av så kallade mördarsniglar, spansk skogssnigel, som numera även finns i norra Europa, bland annat i Sverige. Enligt en tysk guide om växtens giftighet (se nedan) är fröna giftigast, och bladen minst giftiga.

Det är möjligt att gradvis utveckla viss tolarans mot giftet, vars giftverkan påminner om nikotin.

På mjukare mark som innehåller sand och grus och är relativt kvävefattig, kan gullregnets rötter leva i symbios med kvävefixerande bakterier. När så sker, utvecklas det ljust färgade rotknölar med någon eller några millimeter i diameter på tunna, yngre rötter.

Gullregn föredrar ganska näringsrik mark med viss halt av kalcium och järn. Gullregn föredrar soliga och varma lägen, åtminstone i norra Europa. Den tål sommartorka väl, om den växer i djup mark, eftersom den har djupa rötter. Däremot ogillar den fuktig och sumpig mark. Gullregn tål inte näringsfattig mark med lågt pH. På sur mark där det är mycket svampar, mycel och mykorrhiza, trivs gullregnet inte alls.

Sorter

'Autumnale' - blommar om på hösten.
'Columnare' - - har ett smalt upprätt växtsätt.
'Pendulum' - långsamväxande sort med hängande grenar.

Amurklematis

Amurklematis (Clematis ochotensis) är en art i familjen ranunkelväxter från Sibirien, Korea och Japan.

Amurklematis är en klättrande buske. Grenarna är otydligt fyr- till sexkantiga, kala. Bladen är upprepat trefingrande med äggrunda, brett elliptiska eller lansettlika delblad, 2-7 × 1,1-3 cm, de är sparsamt håriga eller nätan kala. Blommorna sitter ensamma och blir 3-6,5 cm i diameter med ett blomskaft på 7-14 cm. Fodebladen är fyra, purpur till blå, smalt avlånga till avlångt äggrunda, 2,2-4 × 1-2 cm. Staminoiderna är skedlikt lansettlika, ungefär hälften så långa som foderbladen, ofta ullhåriga, åtminstone på utsidan. Frukten består av flera nötter med fjäderlik pensel.

Arabisk jasmin

Arabisk jasmin (Jasminum sambac) är en art i familjen i syrenväxter från Indien, Bangladesh, Burma och Sri Lanka. Arten används till att smaksätta té. Arabisk jasmin kan odlas som krukväxt i Sverige.

Arabisk jasmin är en buske som kan bli upp till 3 m hög. Bladen är enkla lansettlika till äggrunda, till 12 cm långa. Blommorna sitter 3 eller fler tillsammans i toppställda klasar. Kronan bli 2,5-3 cm i diameter med 7 flikar, de är vita, starkt doftande.

Artepitetet sambac = svärdslilja; en feltolkning av arabisk-persiska zanbak = en art av svärdslilja, som denna jasmin liknar till utseende och doft.

Odling

Behöver näringsrik, väldränerad jord som hålls fuktig, men absolut inte våt. Gödla en gång i veckan under sommaren. Den tolererar något högre temperatur än många andra arter i släktet, men bör övervintras vid 10-15 °C. Den klättrar inte, men har veka grenar och kräver beskärning för att få en bra form i kruka. Arten förökas med sticklingar, med undervärme 20 °C.

Sorter

J. sambac 'Arabian Knights'

'Arabian Nights' - lik 'Belle of India' men har rundade kronflikar
'Belle of India' - fylldblommig i två lager, till 2,5 cm i diameter. Flikar mer eller mindre spetsigt utdragna. Blad motsatta, korsställda. Blir ca 1,2 m hög. Blommar året om.
'Maid of Orleans' - stora enkla blommor till 2 cm i diameter, som ramlar av efter 24 timmar. Kronflikar rundade. Blad mörkt gröna, motsatta. Till 2 m. Blommar året om.
'Grand Duke of Tuscany' - från Iran. Fylldblommig i tre lager likt en gardenia (Gardenia jasminoides), ofta med grönt öga. Det är kanske den starkast doftande sorten. Blommorna bli ca 4 cm vida och sitter kvar på plantan efter de vissnat. Blad mörkt gröna, 2-4 kransställda. Långsamväxande, 60-90 cm. Blommar året om.
'Mali Chat' - från Thailand. Fylldblommig i våningar. Kronflikar smala.
'Mysore Mulli' - från Hawaii, lik 'Belle of India' men med kortare kronflikar.

Aukuba

Aukuba (Aucuba japonica) är en växt inom släktet aukubasläktet

(Aucuba) och familjen garryaväxter (Garryaceae).

Odlad i kruka kan aukuban bli meterhög, men på sin naturliga växtplats blir den uppåt 5 meter hög.

Aukuba är en väl förgrenad buske som kan övervintra i skyddade lägen i växtzon 1. Bladen är läderartade och spetsigt ovala.

Hos den rena arten är de helt ljusgröna medan den sort som främst förekommer i Sverige, 'Variegata', har ganska små gula fläckar på mörkt gröna blad. Det finns även andra sorter där marmoreringen är mer framträdande och gulare.

Aukuba ansågs tidigare tillhöra kornellväxterna, men nyare klassificeringssystem som baseras på genetisk forskning placerar aukubasläktet i familjen Garryaceae istället.

Det vetenskapliga namnet Aucuba är det japanska namnet på växten. Japonica betyder japansk.

Förekomst

Aukuba härstammar ursprungligen från Japan.

Odling

Aukuba behöver mycket ljus men trivs inte i direkt sol. Den kommer från ett förhållandevis svalt och fuktigt havsklimat och trivs därför inte med alltför höga temperaturer. Kan med fördel placeras på skuggig plats utomhus på sommaren och på en plats med 5-15°C på vintern.

Ett orangeri är en idealisk övervintringsplats, men det är inte många förunnat att ha tillgång till ett. Duscha den gärna med ljummet vatten så ofta det är möjligt. Vattna så att jorden aldrig är riktigt torr. Ge en rejäl rotblöta vid varje vattning och vattna igen när jorden börjar torka upp.

Ge krukväxtnäring en gång i veckan under sommarhalvåret, och resten av året endast en gång i månaden. Kan beskäras på våren för att bibehålla vacker form och för att främja utveckling av nya skott.

Våren är bäst tid för omplantering och det görs varje eller vartannat år. Står plantan för varmt och torrt, i synnerhet vintertid, kan den angripas av spinnkvalster, men sköldlöss kan också förekomma.

Aukuba förökas enklast med toppsticklingar från de skott som klipps av på våren. De skall kortas av så att endast tre bladpar är kvar och planteras sedan i sandblandad mager jord.

Fagerrönn

Fagerrönn (Sorbus meinichii) är en art i familjen rosväxter och förekommer naturligt i västra och södra Norge, samt i östra Sverige.

Fagerrönn är en buske som blir upp till två meter hög, får gulvita blommor och blommar i juni. Frukten är röd och rund. Fagerrönnen är apomiktisk, vilket betyder att den sätter frukt med frö utan befruktning. Detta medför att fröavkomman blir en exakt genetisk kopia av moderplantan. Fagerrönn är fridlyst i Sverige.

En äldre synonym till fagerrönn är avarönn. Tidigare ansågs fagerrönn och avarönn vara samma art, men idag klassas de som två skilda arter.

Acalypha

Acalypha

Kattsvans, Acalypha hispida

Acalypha är ett släkte av träd och buskar som hör till familjen törelväxter, med 453 arter i tropikerna. Blommorna är vanligen sambyggare, saknar krona och sitter i axliknande ställningar. Acalypha-arter odlas ofta i växthus, dels för de brokiga bladen, dels för de praktfulla, upp till 50 cm långa blomställningarna (hos Acalypha sanderiana och hybrider).

Agave

Växtens blomställning

Agave (Agave americana) är en suckulent växtart inom agavesläktet

och familjen agaveväxter. De tjocka, grågröna bladen kan bli upp till två meter långa och omkring 20 centimeter breda. Bladkanterna är taggiga med en vass tagg i spetsen av bladet. Agaven kan blomma med 7-10 meter höga och 30 cm i basdiameter tjocka blomstänglar.

Det tar årtionden tills den blommar, men själva blomningen går mycket fort. Plantan dör efter blomningen men växten utvecklar ur sin rotstock nya skott.

Växten har tidvis kallats "den hundraåriga aloen" trots att den endast blir 4-6 år i Amerika eller 40-60 år i drivhus innan blomstängeln skjuter fram. På stängeln växer en kandelaberformig spira ut, med ända upp till 4 000 gulaktiga, nektarproducerande blommor.

Namnet agave kommer från grekiskans agavos och betyder ädel eller stolt. Americana betyder amerikansk. Har ibland kallats hundraårig aloe på svenska, trots att den varken är hundraårig eller en aloe.

Förekomst

Agave americana växer naturligt i Mexiko och södra USA. Med hjälp av människan har den spritts till många andra områden. I slutet av 1400-talet fördes den till södra Europa och har där allmänt odlats som stängsel på murar och liknande.

Odling

Agave behöver en ljus och solig plats året runt. Den bör vattnas rikligt när den vattnas, men det är viktigt att jorden får torka ordentligt mellan vattningarna. Vintertid går det endast åt liten mängd vatten för att växten ska få normala växtförhållanden.

I de suckulenta bladen lagras nämligen vatten vilket gör att den klarar långa perioder utan vatten. Beroende på hur fort man vill att plantan ska bli stor kan man ge den näringslösning en gång i veckan eller en gång i månaden från vår till höst. Vintertid ska den inte ha någon näring alls. Trivs bra i rumstemperatur från vår till höst, men vintertid klarar den temperaturer ner till 2 °C, men 5-10 °C är bäst. Trivs bäst utomhus under sommaren.

Omplantering sker på våren men bara när plantan växt ur sin kruka, vilket kan ta flera år. Blanda gärna in extra sand och lecakulor i jorden för dräneringens skull. Agave förökas genom att man skiljer de sidoskott som utvecklas på moderplantan och planterar dem i egna krukor. Före planteringen låter man dem ligga och torka ett par dagar.

Användning

Bladens köttiga massa kan beredas till mat, den vedartade stängeln kan användas som lätt byggnadsmaterial, och ur saften, som stiger med fart ur stängeln, kan man bereda en dryck, så kallad pulque, som efter jäsning och destillering blir ett starkt berusande brännvin, mescal eller mejical.

Dessa blads mycket smidiga fibrer kan användas ungefär som hampafibrer, till exempel till hängmattor, och kallas pita eller falsk manillahampa. De torkade blomskaften har använts som rakstriglar.

'Marginata Aurea'

Underarter

Två underarter erkänns:

subsp. protamericana Gentry 1982 - blad 80-135 cm, 4-6 gånger längre än de är breda. Fruktkapsel 3,5.4 cm (Texas och nordöstra Mexiko).
subsp. americana - blad 100-200 cm långa, 6-10 gånger längre än de är breda. Fruktkapslar 4-8 cm. Av denna underart erkänns tre varieteter:

o var. americana - bladens spetstagg 3-5 cm, bladen ofta böjda.

o var. expansa (Jacobi) Gentry 1972 - bladens spetstagg 2-3 cm, bladen rakt upprätta Från Arizona

o var. oaxacensis H.S. Gentry (1982)

Sorter

'Cornelius' - ('Hummel's Dwarf Cornelius', 'Marginata Aurea Monstrosa', 'Monstrous Dwarf', 'Quasimoto',) dvärgväxande, endast 45-60 cm i diameter. Blad med breda gula, vågiga kanter,
'Marginata Alba' - blad med vita kanter, i övrigt som 'Marginata Aurea'.
'Marginata Aurea' - ('Aureomarginata', 'Luteo-viride Marginata') blad ofta böjda och bågformade, med gula kanter. Den största sorten.
'Medio-picta' - medelstor planta. Blad med ett brett ljusgul mittrand. Bladen hålls upprätta.
'Medio-picta Alba' - liten till medelstor sort. Blad med vit mittrand. Bladen är svagt krökta.
'Picta' - är ett samlingsnamn för alla brokbladiga sorter.
'Striata' - ('Variegata') medelstor stort. Blad med flera vita strimmor. Bladen hålls vanligen upprätta. Reverterar lätt.
'Variegata' - storvuxen. Blad med bruna gula eller vita kantband. Bladen hålls upprätta.

Aralia

Aralia (Fatsia japonica) är en växt som ursprungligen kommer från Japan och kan bli mycket stor i sin naturliga miljö. Den är ganska vanlig som krukväxt i bland annat Sverige, där den blir en meterhög buske med stora lönnliknande blad. Aralia har i försök konstaterats ta upp och binda formaldehyd ur luften.

Arten skall inte förväxlas med parkaralia.

Aroniasläktet

Aroniasläktet, är ett växtsläkte i familjen rosväxter. Den är hemmahörande i östra Nordamerika och utgörs av två eller tre arter. Dessa buskväxter odlas även som prydnads- eller häckväxter, samt ibland för sina bärs skull.

Utseende och släktskap

Aronior är småväxta 0,5-2m höga buskar som i Sverige sällsynt förekommer förvildade.

De har omvänt äggrundade fint sågade ovala blad där mittnerven på bladens ovansida nedtill har svarta tagglika hår.

Blommorna i maj-juni är vita eller rosatonade och sitter i sammansatta kvastliknande ställningar. Var blomma har cirka 20 ståndare och fem pistiller, som är hopväxta mot basen.

Frukterna är i glänsande rött eller svart, och bladen får höstfärger i mörkt rött.

Under en period ansågs dessa arter höra till släktet Photinia. Man har även placerat arterna i släktena Mespilus, [Pyrus], Adenorachis

eller Sorbus.] Molekylärbiologisk forskning från år 2010 har dock visat att Aronia och Photiniaarterna inte är nära besläktade.

Svart aronia (A. melanocarpa) i höstfärger

Odling och användning

Aronia odlas i Sverige som prydnadsväxt eller friväxande i häckar. Växten är härdig upp till mittersta delen av landet.

Bären är färska något fadda, men efter frostknäppar märks - i likhet med rönnbär - deras höga sockerinnehåll tydligare. De har ett mycket högt innehåll av antioxidanter och färgämnen. Giftinformationscentralen

anger att aroniabär är ofarliga.

Svarta aroniabär kan användas till mat och efterrätter, till exempel till saftkräm eller pressade för dryck. De kan också torkas.

Arter

Släktet består av två eller tre arter. Förutom röd aronia (Aronia arbutifolia) och svart aronia (Aronia melanocarpa) finns den odlade varieteten slånaronia (Aronia x prunifolia) som kännetecknas av mörkt purpurfärgade frukter. Den är antingen en hybrid mellan de båda arterna eller en underart till svart aronia.

Röd aronia (A. arbutifolia)

Svart aronia (A. melanocarpa)

Fruktfärg

Körsbärsröd

Svart

Fruktstorlek

<8 mm

>7 mm

Fruktmognad

Sep.-okt.

Sent i juli-aug.

Frukten kvarhänger/faller

Hänger kvar tills vintern

Skrumpnar och faller av

Hårighet

Håriga blad, stam och blomma

Hårlösa blad, stam och blomma

Buskform

Upprätt, grenlös nederdel

Rundad, grenad nederdel

Biotop

Främst våtmarker

Både våtmarker och övrigt mark

Utbredning

Sydöstra USA:s kustområden

Nordöstra USA samt Mellanvästern

Avenbokar

Avenbokar (Carpinus) är ett släkte träd och buskar med cirka 25 arter i familjen björkväxter. Släktet förekommer i den tempererade delen av norra halvklotet och söderut till Indien till Iran.

I Sverige förekommer avenbok (Carpinus betulus) naturligt.

Benved

Status i världen:Livskraftig (lc)

Benved (Euonymus europaeus) är en i Sverige ganska sällsynt förekommande buske eller ett mindre träd.

Den växer i Skåne, Blekinge, Halland, södra Småland, Öland och Gotland.

Växten är vanlig i stora delar av Europa och förekommer sparsamt på sina håll i Nordamerika samt Nya Zeeland, men är inte ursprunglig där. Även i Europa ökade arten sin utbredning med människans hjälp.

Dialektalt kallas växten på Gotland Bainvid. Andra namn är korsbär, alster och spelbom. (Spelbom antas vara en förvrängning av ett av växtens många tyska namn, Spindelbaum.)

Utseende

Benved växer ofta som en buske, men kan bli upp till 10 m hög och är då ett litet träd. Den växer i den smalstammiga undervegetationen i lövskogar och skogsbryn tillsammans med andra buskar.

Blommorna och bladen är oansenliga, men de rosenröda frukterna, som sitter kvar långt in på vintern, har gjort denna benved ganska vanlig som prydnadsväxt i trädgårdar och parker.

Namnet "benved", som används även om andra småträd, till exempel skogsolvon (Viburnum opulus), skogstry (Lonicera xylosteum) och skogskornell (Cornus sanguinea), syftar på den gulaktiga, hårda och fina veden.

Blomman har en stor nektaralstrande skiva innanför ståndarna och runt pistillens stift. Denna utgör blommans översta stamdel (blomaxeln) och dess starka utvidgning på bredden och ombildning till en tjock skiva gör att fruktämnet ibland tvingas ner under hyllet och ståndarfästet (undersittande fruktämne).

Fruktens rosenröda färg utgör en tydlig signal för djur. Fröna sitter kvar även när fröhusets rum står vidöppna. Omkring fröet sitter en köttig, orangegul mantel, det så kallade fröhöljet (arillus).

Lövens höstfärg är ofta i en röd färgskala.

Benvedens kvistar skiljer sig från andra träd och buskar genom de smala korkartade listerna i kvistarna som ger dem ett fyrkantigt utseende.

Giftighet

För människan smakar bäret inte gott och kan vara farligt att förtära, men det avskräcker inte fåglar. När dessa biter sönder fröhöljet, blir det egentliga fröet fritt och faller till marken. Även andra växtdelar kan ge människor problem vid förtäring, men giftigheten i bladen avtar efter blomningen.

Exempel på farliga ämnen i benved

Fröna

Barken

Bladen

Evonin

Bitterämnen

Triterpen

Koffein

Garvämnen

Steroidglykosid

(cardenolid)

Phlobaphen

Teobromin

Problemen vid förtäring är vanligen av övergående natur (kräkningar, magsmärtor, diarré). Allvarliga fall är sällsynta, men oregelbunden hjärtverksamhet och kramper kan förekomma. Om mer än 5 frön förtärts bör Giftinformationscentralen (telefon 112) kontaktas. Dödsfall hos vuxen har inträffat efter 36 frön.

Användning

Den hårda veden kan användas som vackert snickarvirke, men på grund av de klena dimensionerna duger det bara till småsaker.

I Storbritannien, där trädet kallas för spindle tree användes virket förr till alla möjliga föremål såsom stickor (att sticka plagg med), provstickor vid matlagning, pinnar i ryggen till pinnstolar samt till tvärslåar, pipskaft till lerpipor och tunna, svarvade utsmyckningar på diverse möbler samt till framställning av träkol.

En annan användning är vid växtfärgning, där benved kan ge ylle gula och gröna nyanser.

Medicinsk användning

Inom folkmedicinen används benved för utvärtes bruk där frukterna används för ingnidning mot skabb. De torkade, pulveriserade löven, eller en dekokt av bladen, användes till att behandla hundskabb samt i salva mot ohyra.

Invärtes är substrat av benved kraftigt laxerande, kräkningsframkallande och galldrivande.

Status

För beståndet är inga hot kända. Endast i Estland listas benved som nära hotad (NT). Hela beståndet klassificeras av IUCN som livskraftig (LC).

Adiantumsläktet

Adiantum pedatum

Adiantumsläktet (Adiantum) är ett släkte bland ormbunkarna. Det omfattar omkring 200 kända arter. Det räknas vanligen till familjen Pteridaceae, men en del systematiker utskiljer dem som en egen familj, Adiantaceae. Detta släktnamn kommer från ett grekiskt ord som betyder blöter inte ned och syftar på att bladen har förmåga att utsöndra vatten utan att själva bli fuktiga på utsidan.

De har ett särpräglat utseende med mörka, ofta svarta, stjälkar och klargröna, ofta fint skurna, blad.

De flesta trivs bäst i humusrik, fuktig och väldränerad jord, såväl i dalbottnar som på bergssidor. Många av arterna är kända för att växa runt vattenfall och andra områden med ständig vattenföring.

Den rikligaste förekomsten av arter i detta släkte finns i Anderna i Sydamerika. Ganska många finns också i östra Asien, nästan 40 i Kina.

Alpstenbräken

Alpstenbräken (Cystopteris alpina) är en ormbunke som bland annat förekommer i Härjedalen och Torne lappmark, men är relativt sällsynt.

Hela släktet finbräknar dit alpstenbräken här räknas brukade föras till stensöteväxterna, men förs numera ofta till familjen hällebräkenväxter (Woodsiaceae).

Druvfläder

Druvfläder (Sambucus racemosa), även kallad druvhyll är en växtart i familjen desmeknoppsväxter. Det är en buske eller ett litet träd, som mest 4 meter högt. Märgen i kvistarna är brun (till skillnad från den äkta fläderns som är vit).

Blommorna har fem gulgröna kronblad. Dessa sitter i en oregelbunden blomställning som tenderar till äggformig.

Frukten är röd och giftig, men det mesta av toxinerna försvinner vid upphettning. Den ser ut som ett bär, men är egentligen en 3-fröig stenfrukt.

Amerikanskt blåbär

Amerikanskt blåbär

Amerikanskt blåbär (Vaccinium corymbosum) är en växtart inom familjen ljungväxter från

Nordamerika. På engelska kallas arten Northern highbush blueberry, eller bara blueberry.

Till skillnad från den lågkrypande europeiska arten av blåbär är det amerikanska blåbäret en lövfällande buske som kan bli upp till 4 meter hög och ofta växer i täta snår. De mörka glansiga bladen är ellipsformade och upp till 5 centimeter långa. Blommorna är vita och klockformade och cirka 10 millimeter långa. Bären växer i klasar och deras färg är mörkblå till svart. Bärets fruktkött är ljusgrönt till skillnad från det europeiska bärets rödvioletta fruktkött och färgar därför inte av sig. Växten föredrar fuktig, sur jord.

Medan europeiska blåbär i princip inte kan odlas kommersiellt, så är praktiskt taget alla amerikanska blåbär i handeln odlade, och stora odlingar med amerikanska blåbärsbuskar finns numera även i Australien och Sydamerika.

Andra arter

Andra arter som odlas är Vaccinium darrowii (Southern highbush blueberry), samt de något lägre Vaccinium angustifolium (Lowbush blueberry) och Vaccinium myrtilloides (Canadian blueberry).

Apotekarros

Apotekarros - Rosa (Gallica-gruppen) 'Officinalis' - är en sort i gruppen gallicarosor. Sorten är med all sannolikhet en mutation av arten provinsros utan hybridinslag. Det är en av de äldsta odlade rosorna och känd från 1400-talet. Enligt en legend skall den ha införts till Frankrike av en korsriddare på 1200-talet, medan andra hävdar att den fanns vid Karl den stores hov redan på 800-talet. Det finns inget säkert belägg för någon av dessa åsikter.

Bildar en buske på 80-100 cm och har ett friskt grönt bladverk. Blomningen infaller i juli och är ofta överdådig. Blommorna är purpurröda till körsbärsröda, halvt fylldblommiga och i mitten finns gula ståndare. Blomman är mycket väldoftande och även torkade kronblad har doft.

Nypon bildas på eftersommaren.

En mutation av apotekarrosen har strimmiga kronblad i vitt och rosa och går under namnet Rosa Mundi (polkagrisros).

Kan odlas i zon I-IV.

Arabustakaffe

Arabustakaffe (Coffea × arabusta) är en tetraploid hybrid mellan arabiskt kaffe (C. arabica) och robustakaffe (C. canephora). Den odlas i Indonesien och Elfenbenskusten. Förädlare hoppas kunna förena de båda arternas fördelar och få fram ett friskt, lättodlat och välsmakande kaffe.

Mossrosor

Mossrosor (Rosa Centifolia Muscosa-Gruppen) är en grupp av rosor.

De har uppkommit som mutationer hos centifoliarosor där blomstjälkar och foderblad täcks av förgrenade glandelhår och ser mossbevuxna ut. Det förekommer sk mossmutationer hos andra rosor än centifoliarosorna, dessa räknas dock inte till mossrosorna. Motsvarar "Moss" och "Climbing Moss" i Modern Roses 11.

Bildar vanligen medelhöga buskar, 100-180 cm. Blommorna är vanligen starkt fylldblommiga och färgen är vanligen ljust till mörkt rosa. Mossrosor är tämligen härdiga.

En adelsman introducerade mossrosorna i Normandie 1746; de är först omnämnda i England 1724. Under den viktorianska epoken hade rosen ett uppsving.

Australisk porslinsblomma

Australisk porslinsblomma (Hoya australis) är en art i familjen oleanderväxter. Den förekommer naturligt i Indonesien, Nya Guinea, Samoa och Tonga, samt i norra och östra Australien. Arten odlas som krukväxt i Sverige.

Arten är en klättrande buske som kan bli 6 m lång, den är ofta epifytisk eller klättrar över klippor. Hela växten innehåller en giftig mjölksaft.

Bladen är skaftade, läderartade till tjocka och suckulenta, elliptiska till äggrunda eller nästan runda, 3-6 cm långa, 2-5 cm breda, bladspetsen är rundad eller bredspetsad. De är vanligen finhåriga på undersidan. Blommorna sitter 12-30 tillsammans i flockar och blir 1,5-2,5 cm i diameter. Foderbladen 2-3 mm långa. Kronan är vit, vanligen med röd mitt.

Bikronan är vit. Frukten har trinda karpeller, 10-15 cm långa, 1-1,5 cm i diameter.

Underarter

Arten är mångformig och ett flertal underarter urskiljs:

subsp. australis - klättrande, håriga stammar. Den har ljust gröna, tjocka blad som är håriga på båda sidor. Australien, Indonesien, Fijiöarna, Nya Kaledonien, Nya Guinea, Salomonöarna, Samoa, Tonga och Vanuatu.
subsp. oramicola - har suckulenta, gulgröna, suckulenta blad med vågig kant. De blir mer än 5 cm långa. Australien (Queensland).
subsp. rupicola - klättrande. Den har suckulenta, ludna, blågröna blad med raka kanter. Blommorna sitter cirka 15 tillsammans i en lös flock. Norra Australien.
subsp. sanae - växer mer buskformigt. Bladen bli upp till 5 cm långa, är spetsiga, tjocka, gulgröna blad med något håriga undersidor och inrullade kanter. Blommorna är vita. Sandstränder i Australien.
subsp. tenuipes - klättrande. Bladen är läderartade, mellangröna, släta, 6-10 cm långa och 4-6 cm breda med raka kanter. Blommorna är vita med lite rött under bikronan. Förekommer i Australien, Irian Jaya, Nya Guinea, Fiji, Salomonöarna och Tonga.

Sorter

'Kapoho' - en sort som upptäcktes på Hawaii. Den har ludna, nästan runda blad som blir 8-12 cm i breda De är ganska mörka med tydliga nerver.

'Keysii' - har läderartade, kala blad med dunig undersida. Blommorna har röda foderblad, vit krona md rött under bikronan.
'Lisa' - har släta, vitbrokiga blad som blir 6-7 cm långa och 4.5 cm breda. Unga blad är rosa.

Backtimjan

Backtimjan (Thymus serpyllum) är en växtart inom familjen kransblommiga växter.

Beskrivning

Backtimjan är en nedliggande, mattbildande miniatyrbuske med delvis övervintrande blad. De blommande skotten dör före vintern. Växten kallas därför halvbuske eller örtbuske. Till släktets kännetecken hör att även blomfodret är tvåläppigt och har en tät krans av hår på insidan.

Efter det att kronan fällts stängs fodermynningen till som med en propp, såsom av bomull.

Blommorna är av två slag, dels vanliga tvåkönade, dels honblommor med mycket mindre krona. Honblommorna finns på särskilda stånd. Sådana växter kallas gynodioika.

Bladen producerar en välluktande eterisk olja i små punktformiga körtlar.

Habitat

Backtimjan finns sparsamt i stora delar av Europa, Asien och östligaste delen av Nordamerika.

I nästan hela Sverige, Finland och Norge är backtimjan vanlig.

Biotop

Backtimjan är ganska vanlig på torra, sandiga och grusiga backar, ibland även på klippor.

Medicinsk användning

Den mycket liknande kryddtimjan (Thymus vulgaris), lämnar den som läkemedel förr använda timjanoljan, vartill utan tvivel även backtimjan kunde duga.

Den aktiva substansen eterolja har huvudbeståndsdelarna cyrnol, karvakrol

och lite tymol, och har samma antiseptiska, kramplösande, slemlösande och mögelhindrande verkan, som mentol.

Bladen av backtimjan är dessutom användbara som tesurrogat.