Växter

Pärlhirs.

Hirs står för några närbesläktade begrepp:

Växtarten vipphirs, Panicum miliaceum.

Växtsläktet hirssläktet, Panicum.

Växter i ett flertal släkten som liknar hirssläktet.

Hirs är en småfröig grupp sädesslag, som odlas i stora delar av världen till mat och foder. Det är ett nyttigt sädesslag rikt på mineraler, fleromättat fett och B-vitaminer. Det innehåller fyra gånger så mycket järn som råris. Det är också rikt på magnesium, zink, kalcium och kalium. Hirs är naturligt fritt från gluten.

Kokat blir hirs lite av ett mos/gröt.

De vanligaste typerna av hirs är:

1. Pärlhirs (Pennisetum glaucum)

Kolvhirs (Setaria italica)
Vipphirs även äkta hirs (Panicum miliaceum)
prydnadsgräs, även korakan (Eleusine coracana)

Mindre vanliga hirstyper är:

Hönshirs Echnochloa)

Paspalum scrobiculatum

Panicum sumatrense

Brachiaria defexa även Urochloa defexa

Urochloa ramosa även Brachiaria ramosa eller Panicum ramosum

Teff anses ibland vara ett slags hirs, men har avsevärt mindre frön än de andra sorterna.

Historia

Äkta hirs och kolvhirs har varit viktiga grödor sedan yngre stenåldern i Kina. Man har där funnit bevis på hirsodling från 7000-5000 år fvt. Även 4000 år gamla nudlar av hirs har funnits i Kina. Tusentals år gammalt hirs har även påträffats i Japan och Korea. Hirs odlades under bronsåldern även i Skandinavien.

Andra användningsområden

Även kräsna fåglar äter oftast hirs. Glutenintoleranta kan äta bröd och annat bakat av hirs utan att få tarmproblem.

Afrikas blå lilja

Afrikas blå lilja

Agapanthus praecox

Afrikas blå lilja (Agapanthus praecox) är en växt inom familjen amaryllisväxter (Amaryllidaceae). Afrikas blå lilja kommer ursprungligen från bergssluttningar i Sydafrika.

I Sverige odlas arten som krukväxt och den är inte härdig på friland hos oss.

Beskrivning

Afrikas blå lilja är flerårig ört med kraftig, grenad jordstam. Bladen är städsegröna, läderartade, djupt gröna, 20-70 centimeter långa och 1,5-5,5 cm breda. Blomstjälken blir 40-100 cm med få till många blommor i varje rund flock. Blomkronan blir 3-5 cm långa, klarblå till blekblå, ibland vita. Blompipen blir 7-26 mm, flikarna (kronbladen) är utbredda. Ståndare och pistill är vanligen lika långa som kronan, ibland kortare.

Arten kan delas in i tre underarter:

subsp. praecox - en storvuxen planta med blommor som bli minst 5 cm långa.
subsp. minimus - en liten planta med blad som inte blir bredare än 2,5 cm. Blomstängeln är smal, blommorna sitter glest och är kortare än 5 cm.
subsp. orientalis - något mindre än subsp. praecox. Den bildar en tätt tuvad planta med kraftiga blomstänglar och täta blomflockar, med blommor kortare än 5 cm.

Etymologi

Agapanthus kommer från två grekiska ord: agape ("kärlek") och anthos ("blomma"). Praecox betyder "tidig". Ett synonymt svenskt namn är afrikansk kärlekslilja.

Odling

Afrikas blå lilja behöver en ljus och solig växtplats. Detta gör också att blomstjälken tenderar att luta sig mot söder. Den tål inte mycket frost, vilket gör att den i Sverige mestadels odlas i kruka. Den kan dock gärna stå utomhus på sommaren. På vintern behöver växten vila och ska då stå i en temperatur på 5-10 °C. Den vill ändå ha en ljus vinterplats.

Från vår till höst behöver den mycket vatten, men ska torka upp mellan vattningarna. En gång i veckan ska den vattnas med näringslösning. Under viloperioden vattnas växten sparsamt och utan näring. Afrikas blå lilja förökas genom delning av äldre exemplar och delning och omplantering görs helst på våren.

Alaskahallon

Alaskahallon eller Nagoonberry (Rubus arcticus ssp. stellatus) är en växt som finns i nordvästra Nordamerika. Den har använts av Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) vid försöksstationen i Öjebyn för korsning med åkerbär (Rubus arcticus).

Alpklöver

Alpklöver
Status i Sverige: Starkt hotad

Alpklöver (Trifolium alpestre) är en ört inom familjen ärtväxter. Som namnet antyder växer den främst (men inte enbart) i bergsområden, upp till omkring 2 300 meter över havet.

I Sverige finns alpklöver bara på västra Gotland och växer i torr och kalkrik mark såsom i tallskogar.

Den kan bli upp till en halvmeter hög och blommar under perioden juni-juli. Blomfärgen är röd.

Alpnycklar

Alpnycklar (Orchis spitzelii) är en art i familjen orkidéer.

Alpnycklar är en flerårig ört som kan bli cirka 30 centimeter hög och har lilaaktiga blommor som blommar i juni. Arten är sällsynt och har i Sverige endast hittats på Gotland, och kallas här "gotlandsnycklar". Som samtliga i Sverige förekommande orkidéer är den fridlyst, i gotlandsnyckelns fall sedan 1940.

´Alpslide

Alpslide (Aconogonon alpinum) är en art i familjen slideväxter från södra, sydcentrala och östra Europa till sydvästra, centrala och östra Asien.

Arten har små vita blommor och blommar från juli till september. Den kan bli upp till en meter hög.

Alpstormhatt

Aconitum lycoctonum subsp. vulparia

Alpstormhatt (Aconitum lycoctonum) är en art i familjen ranunkelväxter.

Det är en relativt högrest ört med blekgula blommor som sitter i klasar.

Nordisk stormhatt (A. lycoctonum ssp. septentrionale) som förekommer vild i de svenska fjällen och Norrlands inland betraktas som en underart av alpstormhatten.

Allamanda

Allamanda (Allamanda cathartica) är en art familjen oleanderväxter. Allamanda kommer ursprungligen från Brasilien där den växer i varmt och fuktigt klimat i skogar. Den klättrar på allt som är stabilt tillräckligt, för att nå ljuset. Arten odlas i Sverige som krukväxt.

Allamanda är en klängande buske, till 4-6 meter, med vit mjölksaft. Bladen är motsatta eller 3-5 kransställda, omvänt äggrunda till avlånga, 6-15 cm långa, 4-5 cm breda, mörkt gröna, undersidans nerver är inte upphöjda.

Blommorna blir 7-14 cm långa, 9-14 cm i diameter, gula, klockformade. Frukter nästan klotformade, 3-7 cm långa, med 1 cm långa taggar.

Det vetenskapliga namnet Allamanda är efter Frederic Allamand, som var schweizisk botanist och läkare, och levde 1736-1803. Han korresponderade med Linné, som namngav släktet Allamanda efter honom. Cathartica betyder renande, och syftar på att växten innehåller starkt laxerande ämnen.

Hendersonii

Sorter

'Birthe' - mörkgröna blad och gula blommor, mer rikblommande än äldre sorter.
'Brown Bud' - har mörkgröna, smala blad. Knopparna är bruna, men öppnar sig till gula blommor.
'Compacta' - dvärgväxande, ca 70 cm hög.
'Floreoplena' - oregelbundet fylldblommig.
'Golden Bells' - dvärgväxande med guldgula, tydligt klockformade blommor.
'Golden Butterflies' - har stora kronflikar som fladdar som fjärilar i vinden.

Grandiflora

'Grandiflora' - stora citrongula blommor.
'Halley's Comet' - en fylldblommig sport av 'Hendersonii, har både fylld och halvfyllda blommor.
'Hendersonii' - den vanligaste sorten i odling. Kompakt växtsätt. Den har större, orangegula blommor, 12,5 cm i diameter och 9 cm långa, och rödbruna nerver i svalget.
'Nobilis' - har doftande bladverk. Knoppar bruna på utsidan. Blommorna är guldgula, doftar som magnolia. Blompipen är smalare än hos andra sorter.
'Stansill's Double' - har fyllda blommor.
'Williamsii - gula blommor med purpurbruna markeringar i svalget, till 10 cm i diameter.

Allamanda cathartica

Odling

Minimitemperatur som friplanterad i växthus 5°C.

Alrunesläktet

Alruna (M. officinarum)

Alrunesläktet (Mandragora) är ett släkte i familjen potatisväxter med fyra arter i Europa och sydvästra Asien. Alruna (M. officinarum) är en känd medicinalväxt.

Släktet består av fleråriga örter, med kraftiga vertikala rötter. Stjälkarna är korta och ibland grenade. Bladen är nästan skaftlösa och bildar en basalrosett, bladskivorna är enkla, buktande eller tandade, ofta med vågig kant, ibland är bladen tillbakabildade.

Blommorna sitter i bladvecken och blomstjälk saknas. Själva blommorna är radiärsymmetriska, femtaliga. Blomskaftet är ibland förlängt. Foderbladen sitter utbrett eller klocklikt, djupt flikigt. Kronan klocklik och flikig. Frukten är ett bär, som kan vara gult till orange.

Alströmeriaväxter

Alströmeriaväxter[ (Alstroemeriaceae) är en växtfamilj som omfattar fyra släkten.

Alstroemeria

Alströmeriasläktet (Alstroemeria) är ett sydamerikanskt växtsläkte. Växterna i släktet är fleråriga örter och växer naturligt på slättland och bergssluttningar i Chile och östra Brasilien.

Kulturformerna odlas som snittblommor och finns i många färger.

De är mycket hållbara och kan stå i två veckor. De kan dock lätt få gula blad.

Carl von Linné gav växten sitt latinska namn efter Claes Alströmer, Linné fick fröer skickade till sig av Alströmer.

Bomarea

Bomeriasläktet är ett släkte av klätterväxter inom liljeordningen. De har klasar av klockformiga blommor.

Leontochir

Ett monotypiskt släkte i familjen, det vill säga med en enda art. Denna förekommer i Chile. Detta släkte bör troligen inkluderas under Bomarea.

Schickendantzia

Ett monotypiskt släkte i familjen från Argentina. Om den enda arten i släktet upprätthålls blir Alstroemeria parafyletiskt.

Diskussion

1998 beskrevs släktet Taltalia som en ettårig art i Alstroemeria, men att godkänna detta leder till ett parafyletiskt Altroemeria. Slutsatsen blir alltså att familjen endast bör innehålla två släkten: Alstroemeria och Bomarea.

Alvararv

Alvararv (Cerastium pumilum) är en växt med vita blommor, och blommar från maj till juni.

Alpakleja

Alpakleja (Aquilegia alpina) är en art i familjen ranunkelväxter från Alperna.

Alvarmalört

Alvarmalört (Artemisia laciniata) är en flerårig ört inom släktet malörter och familjen korgblommiga växter. Alvarmalört får blomstjälkar som blir upp till sju decimeter höga, är i övrigt nästan kal med nedliggande blad som bildar bestånd av bladrosetter. Bladen är kala, ganska korta och breda.

Bladen sitter dubbelt i par och har spetsiga flikar, samt är gröna även på undersidan. Alvarmalörten blommar från augusti till

september, med blomkorgar som sitter hängande i en spetsig klase, och är små och breda.

Det alternativa vetenskapliga namnet oelandica är en latinisering av namnet Öland och betyder från Öland.

Förekomst

Alvarmalört är sällsynt och förekommer endast på Öland, där den växer på torr kalkrik mark. Denna art räknades tidigare till samma art som A. laciniata, men räknas nu som en endemisk art på Öland .Alvarmalört är fridlyst i Sverige.

Alvarveronika

Alvarveronika (Veronica praecox) är en art i familjen familjen grobladsväxter. Den förekommer i Syd- och Mellaneuropa med östliga utlöpare mot Kaukasus. Arten är sällsynt i Sverige och återfinns endast på ett fåtal platser i Skåne och på Öland och Gotland. Dess växtplats är öppna, torra och kalkrika marker.

Alvarveronika är en upp till 10 centimeter hög, ettårig ört.

Bladen är vanligen äggrunda, men kan ibland också vara flikiga, och täckta av fina hår. Kanten på bladen är grovt sågad. Även stjälken och grenarna är fint håriga. Blomställningen består av en gles klase, där varje enskild, klarblå, blomma kan ha mer än 5 millimeter bred krona. Den hjärtformade fruktkapseln är kal, förutom längs sömmen, där körtelhår förekommer.

Växtens frön är cirka en millimeter långa och skålformade. Arten blommor som blommar från april till maj i Sverige.

Alpförgätmigej

Alpförgätmigej är en art i familjen strävbladiga växter. Det är en 10-15 cm hög och flerårig ört. Blommorna är runt 9 mm breda och ljust till intensivt blå.

Utbredning

Arten förekommer i bergsområden av Europa, Asien och Nordamerika. Den föredrar blötta ängar och steniga marker som ligger mellan 1300 och 3000 meter över havet. Alpförgätmigej växer på marker med silikat eller kalksten.

Epimedium

Epimedium, på kinesiska 淫羊藿 ("yin yang huo") och på svenska även känt som sockblommor, är ett släkte med ungefär 60 eller fler arter av örtartade gömfröväxter i familjen berberisväxter. Den stora majoriteten av dessa arter är endemiska för södra Kina, men en del arter har ytterligare utposter i centrala, södra och östra Asien och Europa.

Epimedium-arter är motståndskraftiga perenner. Majoriteten har "spindelliknande" blommor med fyra kronblad och blommar på våren. Många tros fungera som afrodisiakum.

Amerikansk dunört

Amerikansk dunört (Epilobium adenocaulon) är en ört ursprungligen från Nordamerika med små ljusrosa blommor som blommar från juli till augusti. Sedan början av 1900-talet har den spridit sig snabbt i Sveriges södra delar, till att nu vara en av de vanligaste dunörts-arterna där.

Stjälken är ganska kantig och har ofta många förgreningar.

Amerikansk dunört hybridiserar med många arter och bildar svåridentifierade hybrider. Vit dunört (E. ciliatum) och alaskadunört (E. glandulosum) ses ofta som underarter till amerikansk dunört.

Amerikansk trollhassel

Amerikansk trollhassel

Amerikansk trollhassel (Hamamelis virginiana) är en art i trollhasselsläktet som växer vilt i östra Nordamerika, från Nova Scotia västerut till Minnesota, vidare söderut till östra Texas och centrala Florida

Den amerikanska urbefolkningen, indianerna, producerade extrakt av trollhassel genom att göra ett avkok, som fortfarande används för att bota svullnader, inflammationer, och tumörer.

H. virginiana producerar en specifik tannin som kallas hamamelitannin. En av de substanserna har cytotoxiska effekter mot koloncancer-celler.

Ampelfackla

Ampelfackla (Aeschynanthus speciosus) är en art i familjen gloxiniaväxter från

Malackahalvön, Java och Borneo. Den växer epifytiskt i regnskog. I Sverige odlas arten som krukväxt.

Ampelfackla är en städsegrön, flerårig ört som saknar jordstammar. Stjälkarna är hängande.

Bladen är enkla, lansettlika med utdragen spets, motsatta eller tre i krans med 4-8 blad i spetsen på skotten och mörkt gröna. De blir upp till 10 cm långa och 4 cm breda och är fint håriga. Blommorna kommer i samlingar om 6-20 stycken i spetsen av stjälkarna. Fodret är femflikigt och relativt litet. Kronan är rörformad, femflikig, cirka 10 cm lång och har gul insida och orange utsida. Den nedre fliken har röd kant och ett rött band.

Odling

Växten behöver en ljus placering utan direkt sol under hela tillväxtperioden under vår och sommar. Lämplig temperatur är 20-24°C och något svalare vintertid. Bäst övervintras plantorna vid 16-18°C. Arten vill ha jämn fuktighet, men klarar att torka ut något. Ge näring under tillväxtperioden, något lägre än vad som rekommenderas till krukväxter i allmänhet. Ampelfackla planteras i standardjord.

Amerikansk ginseng

Amerikansk ginseng (Panax quinquefolius) är en art i familjen araliaväxter från Nordamerika. I det vilda trivs den i fuktiga skogsmarker. Arten liknar sin nära släkting Panax ginseng och används på samma sätt. Det kan vara möjligt att få amerikansk ginseng att växa i sydligaste Sverige.

Amsonia

Amsonia (Amsonia tabernaemontana) är en art i familjen oleanderväxter från nordcentrala och östra USA. Den odlas ibland som trädgårdsväxt i Sverige.

Amsonia är en flerårig ört som innehåller vit mjölksaft. Den kan bli över metern hög och har en förvedad rotstock. Stjälkarna är ogrenade eller förgrenade mot toppen, de är kala. Bladen blir 6-15 cm långa och 1-5 cm breda, de sitter strödda och har bladskaft som är under 1 cm långa eller saknas helt.

Bladskivorna är kala, lansettlika till äggrunda eller avlångt elliptiska, utdraget spetsiga, cirka 8 cm långa och 3 cm breda, något daggiga på undersidan och glanslöst gröna på ovansidan. Bladkanterna är cilierade. Blommorna sitter i glesta kvastar som blir ca 8 cm långa. Foderflikarna är kala. Kronan är femflikig, ljust purpurblå, något hårig på utsidan, flikarna är ca 1 cm långa. Frukten består av ett par karpeller som blir ca 10 cm långa med jämn yta.

Varieteter

Två varieteter kan urskiljas:

var. tabernaemontana - har äggrunda eller avlångt elliptiska blad som blir 2,2-5 cm breda, ibland med något hårig undersida.
var. salicifolia - har lansettlika eller avlångt elliptiska blad som blir 1-2,5 cm breda, med kal undersida.

Liknande arter

En liknande art är Ozark-amsonia (A. illustris) som dock har något smalare, glänsande blad, täta blomställningar, håriga foderflikar och nästan ledade karpeller. Texas-amsonia (A. ciliata) har helt smala blad och kal krona.

Anemontulpan

Anemontulpan, Tulipa praestans Hoog är en art i familjen liljeväxter. Den förekommer i Centralasien. Utmärkande för denna art är att den kan ha ända upp till 5 blommor på en stjälk. Det är ovanligt för tulpaner. I handeln finns flera förädlade sorter.

Blir ca 30 cm hög. I Sverige härdig i odlingszon I-VI, i skyddade lägen även zon VII.

Angraecum

Angraecum är ett växtsläkte i familjen orkidéer. Släktet omfattar ungefär 200 arter och de kommer från Madagaskar och tropiska områden i Afrika.

Blommorna har långa nektarsporrar och pollineras av nattfjärilar med mycket långa snablar. Blommorna är vita eller ljust grönvita och doftande.

Apostlalilja

Apostlalilja eller tolv apostlars lilja (Neomarica northiana) är en växtart inom familjen irisväxter från

Brasilien. Arten är vanlig som krukväxt i Sverige. Det svenska namnet kommer av att växten sägs bilda elva blad och att det tolfte blir en blomstängel. Ett annat namn på samma tema är elvabladslilja.

Apostlaliljan är en flerårig, städsegrön ört med krypande jordstammar och kan bli upp till 90 cm hög. Bladen sitter i två rader och blir upp till 60 cm långa och 5 cm breda. Blomstjälken är tillplattad och bladlik. Blommorna sitter i små samlingar och blir 6-10 cm i diameter, de är doftande. De yttre hyllebladen är vita och de inre är violetta mot spetsarna, båda är gulaktiga med röda markeringar vid basen. Pistillen är delad i tre grenar och varje pistillgren är treflikig. De yttre flikarna är upprätta, den mellersta ofta tillbakaböjd. Arten bildar ofta adventivplantor på blomstjälken.

Liten apostlalilja (N. gracilis) är en liknande art. Den är dock något mindre och blir vanligen inte över 60 cm. Blommorna är mindre än 6 cm i diameter och pistillflikarna är alla upprätta.

Artemisia pallens

Artemisia pallens, är en art i växtsläktet malörter. Även känd som devana eller davana. Artemisia pallens odlas i Indien och används som eterisk olja.

Arthrocereus glaziovii

Arthrocereus glaziovii är en art av kaktus från Minas Gerais i Brasilien. Stammarna är mer eller mindre upprätta med utbredda grenar, 1,5-2 cm i diameter. Ribbor 12. Taggar 20-30, brunaktiga till askgrå. Blommor med något krökt blompip, till 6 cm långa, vita. De slår ut på natten.

Relativt lättodlad krukväxt som skall placeras i full sol under hela året. Kräver väldränerad jord. Vattnas ca en gång per vecka april-maj till oktober.

Vid mycket varm väderlek kan mera vatten ges. Ge kvävefattig gödning i små doser. Övervintras svalt och torrt under november-mars. Temperaturen bör ligga på 10°C. Utan sval vintervila blommar inte kaktusen. Förökas vanligen med frö eller sticklingar, som måste torka några dagar innan de planteras direkt i jord.

Askhortensia

Askhortensia (Hydrangea cinerea) är en art inom släktet hortensior som växer vild i östra USA.

Aspidistra

Aspidistra eller ungkarlsblomma (Aspidistra elatior) är en tålig växt inom släktet Aspidistra och

familjen stickmyrtenväxter. Det här är en växt som odlats i Sverige som krukväxt sedan mitten av 1800-talet.

Aspidistra har låga krav på sol, vatten, luft och temperatur. Den blir cirka 1 meter hög med en halvmeter långa och 1 decimeter breda och långsmala mörkgröna palmliknande blad på smala hårda stjälkar.

Den växer från rotstam utan förgreningar ovan jord och kan blomstra med små violetta blommor vid jordytan men detta är sällsynt. Den är extremt långsamväxande men blir gammal. Den har ett ganska mörkt och okomplicerat utseende och är vanlig som bakgrundsblad i buketter av snittblommor.

Det vetenskapliga namnet Aspidistra kommer från grekiskans aspis som betyder sköld, och syftar på utseendet hos pistillens märke. Elatior betyder högre.

På svenska har den genom tiderna haft flera namn, som ungkarlsblomma på grund av att den tål det mesta, och kaféblomma för att den klarar nästan vilka miljöer som helst och förr ofta fanns på kaféer.

Förekomst

Aspidistra härstammar ursprungligen från Japan (Osumi-öarna).

Tidigare trodde man att arten kom från Kina, men inga vilda plantor har hittats där.

Odling

Aspidistra är en av de mest toleranta krukväxterna vi har när det gäller dåliga ljusförhållanden och kan stå där nästan inget annat klarar sig. Tål definitivt inte direkt sol. Aspidistran har ett svagt rotsystem och växer mycket långsamt. Ju mindre ljus den får, desto långsammare växer den.

Jorden bör torka upp ordentligt mellan vattningarna, men den bör inte hinna bli helt torr under sommarhalvåret i alla fall. Duscha den gärna då och då. Aspidistran kan bli mycket gammal om man inte är alltför hårdhänt mot den. Då den växer långsamt och har svagt rotsystem kräver den inte mycket näring.

Vattna med halv dos krukväxtnäring en gång i månaden som oftast och då bara från april till september, resten av året ger man ingen näring alls. Spricker bladen kan det vara ett tecken på att växten får för mycket näring.

Omplantering sker på våren men i regel med flera års mellanrum. Då rotsystemet är svagt och bland annat består av en jordstam är det klokt att om möjligt välja en grund och lite vid kruka. Det är också viktigt att den nya krukan inte är mer än ett par centimeter bredare än den gamla. Den mår bra i normal rumstemperatur året om, men tål som lägst ner till 0°C.

Håller man låg temperatur vintertid är det speciellt viktigt att vara mycket sparsam med vattningen. Sommartid kan den placeras på en skuggig plats utomhus. Även om aspidistran i regel är problemfri kan den drabbas av spinnkvalster om den står torrt, varmt eller dragigt.

Aspidistran förökas genom att man försiktigt delar plantan i samband med omplantering. Plantera de nya plantorna i förhållandevis små krukor, eftersom de tar god tid på sig för att växa till sig. Man kan också skära en bit av jordstammen i mindre bitar, sedan alla smårötter skurits bort. Lägg bitarna i fuktig torv, men de ska ligga alldeles i ytan och bara precis täckas med torv.

När nya skott börjar växa fram planterar man flera sådana jordstamsbitar i en och samma kruka. I yrkesmässig odling tar det över ett år att få fram en planta med 5-6 blad på. Detta är ett av skälen till att aspidistran är förhållandevis ovanlig i odling och handel och förefaller dyr. Det beror helt enkelt på att den växer för långsamt, även i ett växthus och tar då resurserna i anspråk under längre tid än de allra flesta andra krukväxter

Axslinga

Axslinga (Myriophyllum spicatum) är en art i familjen slingeväxter och förekommer naturligt i tempererade Eurasien och norra Afrika. Arten odlas ibland som vattenväxt ute, eller som akvarieväxt.

Som övriga arter i släktet slingor lever den nästan helt omgiven av vatten.

Endast blomställningen sticker upp ovanför vattenytan.

Axslinga har en 3-4 mm tjock stjälk. Växten, som är cirka en meter lång, blommar i juni till augusti.

Axveronika

Axveronika (Veronica spicata) är en växt med blå blommor som blommar från juli till augusti. Axveronika kan återfinnas i Sverige från Skåne till Uppland.

Den har parvis motsatta blad på en upp till 50 cm hög stjälk.

Svenska synonymer till axveronika är axärenpris och silververonika.

Azalea

Azalea kallas flera växtarter inom släktet rhododendron i familjen

ljungväxter. Tidigare var Azalea ett eget släkte, men arterna som ingick där utgör nu två av åtta undersläkten i rhododendronsläktet; Pentanthera

(lövfällande) och Tsutsusi (städsegröna).

Bockrot

Bockrot, vanlig bockrot eller backanis (Pimpinella saxifraga) är flerårig med en så kallad "månghövdad pålrot", det vill säga en kort kandelaberstam, uppburen av pålroten. Den växer allmänt på torra ängsbackar genom nästan hela Skandinavien.

Roten är seg, smal och mycket djupgående, den har en brännande aromatisk smak och brukades förr som ett magstärkande och slemlösande läkemedel, till te mot hosta med mera. I Norrbotten har växten därför kallats all-bots-rot.

Backfingerört

Backfingerörten (Potentilla sterneri) är en art i familjen rosväxter. Den är en låg, flerårig ört, med gula blommor. Den växer på torra, men näringsrika marker.

Backfingerörten förekommer i Sverige endast i de sydvästligaste landskapen.

Backklöver

Backklöver (Trifolium montanum) är en ört som får gulvita blommor, blir upp till fyra decimeter hög och blommar från juni till juli.

Balkanmalvesläktet

Balkanmalvesläktet

Balkanmalvesläktet (Kitaibela) är ett växtsläkte i familjen malvaväxter med två i södra Europa. Balkanmalva

(K. vitifolia) odlas som trädgårdsväxt i Sverige. Släktnamnet stavas ibland Kitaibelia.

Balkanvallört

Balkanvallört (Symphytum bulbosum) är en växtart i familjen strävbladiga växter.

Ballongblomma

Ballongblomma (Nicandra physalodes) är en art i familjen potatisväxter som ursprungligen kommer från Peru. Arten är monotypisk, dvs är den enda arten i ballongblomssläktet

(Nicandra). Ballongblomma är vanlig som trädgårdsväxt i Sverige och förekommer även förvildad.

Ballongblomma är en ettårig ört som kan bli en meter hög. Bladen är äggrunda med spets och tandade kanter. Blommorna är klockformade och 5 centimeter eller mer i diameter. Blomfärgen är bleklila och blomningstiden är från juli till och med september. Runt frukten bildas ett uppblåst hölje. Ballongblomman är giftig.

Nicandra physaloides

Svenska

Andra namn på ballongblomman är bladklocka och leanderklocka.

Backnejlika

Backnejlika, eller Ängsnejlika (Dianthus deltoides) är en art i familjen nejlikväxter.

Beskrivning

Backnejlika är en flerårig, lågväxande, ofta krypande, ört med enkla eller löst tuvade stjälkar. Den blir upp till 20 cm hög. Stjälkarna är nedliggande eller krypande, blomstjälkarna uppstigande.

Bladen är korta och smala, och sitter tilltryckta mot stjälken.

Blommorna sitter vanligen ensamma på långa skaft. Kronbladen är oftast lysande purpurröda eller mörkrosa med vita prickar, men vita former är relativt vanliga. Fodret är långt, längre än hylsbladen och vanligen rödaktigt upptill.

Blomningstiden infaller i juni till augusti för svenska populationer.

Kromosomtal 2n = 30.

Underarter

Dianthus deltoides ssp. deltoides. Finns i nästan hela Europa, men sällsynt i söder.
Finns i Ungerns och västra Balkans berg.

Habitat

Större delen av Europa.

Backnejlika är vanligt förekommande vild i Sverige, men är också vanlig som trädgårdsväxt med flera färgvariationer, som erhållit egna sortnamn. Se avsnitt Sorter nedan.

Biotop

Torra och soliga sluttningar. Väldränerad jord med pH = 7, eller något basiskt, d v s kalkgynnad.

Etymologi

Släktnamnet Dianthus kommer av grekiska Dias (ett alternativt namn på guden Zeus) + anthos (blomma). Betydelsen är Zeus blomma. Detta var ett växtnamn som förekom redan 300 år före vår tideräkning.
Artepitetet deltoides är grekiska, och betyder trekantig med syftning på kronbladens form.

Sorter

'Albus' - blommorna är rent vita.
'Arctic Fire'
'Bright Eyes'
'Brilliancy' - har klarrosa blommor.
'Brilliant' - blir 10 cm hög och har mörkt karmosinröda blommor.
'Brilliant Cascade' - blir 15 cm hög och har karmosinröda blommor.
'Broughty Blaze'
'Canta Libra'
'Dark Eyes'
'Erectus'
'Flashing Light' - har mörkt körsbärröda blommor.
'Leuchtfunk'
'Microchip'
'Nelli'
'Red Eye'
'Shrimp'
'Vampir'
'Brilliant Cascade' - Ljust karminröda blommor på 15 cm hög växt
'Flashing Lights' - Skära blommor.
'Microchip' - Vita blommor med ett rött "öga"
'Zing Rose' - Ljust skära blommor

Bandnate

Bandnate (Potamogeton compressus) är en växtart i familjen nateväxter.

Backsmultron

Backsmultron (Fragaria viridis Duch.) tillhör smultronsläktet.

Beskrivning

Backsmultron blir 5 till 20 centimeter hög och blommar maj - juni.

Bäret är en skenfrukt. De verkliga frukterna, som är nötter, sitter utspridda över hela skenfrukten, och kan bli över 1 000 på ett enda bär.

Habitat

Europa, utom Storbritannien, Irland och söder om Pyrenéerna. Centrala Asien.

I Norden förekommer backsmultron endast i Götaland, Svealand, på Gotland. I sydöstra Norges lågland och på Åland.

Biotop

Soliga, torra backar.

Upp till 1 800 meter över havet. Kalkgynnad.

Liknande art

En liknande växt är skogsmultronet, Fragaria vesca. Jämfört med smultron har backsmultron större vita kronblad och foderblad, som är tryckta intill det man kallar bär.

På skogsmultron böjer sig foderbladen bort från bäret.

Andra särskiljande drag är att backsmultronets skenfrukt är större än hos skogsmultron, och är hårt fastsittande, medan det lossnar lätt på skogsmultron. Backsmultron har blekare rödaktig färg och är sötare än skogsmultron.

Ett annat särtecken är utseendet på bladens yttersta spets, på Fragaria viridis är topptanden kortare än granntänderna; på Fragaria vesca längre.

Bygdemål

Namn

Trakt

Hattbär

Västergötland

Hättebär

Västergötland

Najkar, nejkon

Gotland

Vilda jordgubbar

Sötvedel

Sötvedel (Astragalus glycyphyllos) är en stor och grov ört med 1 - 1 1/2 m långa, liggande eller uppstigande stjälkar.

Den är tämligen sällsynt och anträffas i södra och mellersta Skandinavien på lundbackar och bland buskar. Släktet vedlar (Astragalus), ett av de största inom denna familj och särdeles artrikt i östra Europa och Orienten, men i norden fåtaligt representerat, har parbladiga blad med ett udda ändblad i spetsen.

Baljans hålighet är delad i 2 rum därigenom, att frukbladets mittnerv utefter hela sin längd är tryckt in i fruktrummet och genom en hinnvägg sammanhänger med den mitt emot belägna fogen eller fröfästet. Fröna är bönformiga och har så djup inbuktning att de liknar en hake eller klo (därav det gamla alternativa namnet "kloärt").

Tidigare har den också kallats backsöta. Det syftar på bladens bittersöta, något lakritsartade smak.

Trift

Trift (Armeria maritima) är en art i familjen triftväxter. Trift finns vildväxande i kustområden på norra halvklotet, framför allt i Europa. Den har spridits över hela världen som trädgårdsväxt och snittblomma. Den kallas även gräsnejlika och hylsnejlika men är inte en nejlikväxt.

Det är en lågvuxen perenn som kan växa på torra, sandiga och salthaltiga platser, såsom vid havet (eller moderna vägkanter). Till sin byggnad är den anpassad att motstå den förtorkning som uppstår på sådana platser.

Bladskivan är inte bara smal som ett gräsblad, utan även förtjockad. Därigenom är bladytan förminskad i förhållande till bladets massa. Hos sådana blad är transpirationen långsammare än hos en platt och bred bladskiva.

Jordstammen är tjock och fast. Till formen är den en upprepat grenig pelarstam, en kandelaberstam, och varje grentopp bär en tät rosett av talrika blad, så att plantan liknar en tät tuva. Grenarna skyddas av de torra resterna av föregående års bladrosett. Då en gren utvecklat en stängel i sin spets, avstannar dess tillväxt. Efter blomningen dör dock endast själva stängeln, och nedanför den kommer bladbärande sidogrenar.

Blommorna är rosa, men det finns också varieteter med vita eller röda blommor, och blomningen börjar i slutet av maj eller början av juni.

Blommorna sitter i täta huvuden överst på stänglarna och från blomställningen går en hinnartad hylsa ner längs stängeln. Därför har triften även kallats hylsnejlika.

De har fem långa trådlika stift och märken. Frukten är en enfröig nöt. Rotsystemet är en tjock och stark pålrot. Längre upp finns några svaga trådrötter, och om växten delas i flera exemplar för att till exempel planteras som infattning omkring rabatter, kan dotterplantorna fortleva med endast trådrötterna.

Underarter

Det finns flera underarter till trift:

Backtrift (subsp. elongata)
Islandstrift (subsp. planifolia)
Mellantrift (subsp. intermedia)
Strandtrift (subsp. maritima) - huvudunderart.

Fiberbajonettlilja

Fiberbajonettlilja, (Sansevieria hyacinthoides) är en sparrisväxtart som först beskrevs av Carl von Linné, och fick sitt nu gällande namn av George Claridge Druce. Sansevieria hyacinthoides ingår i släktet bajonettliljor, och familjen sparrisväxter. Inga underarter finns listade i Catalogue of Life.

Fiberbajonettliljan är mycket nära släkt med svärmors tunga, och båda arterna går ibland under namnet bajonettlilja.

Sommargyllen

Sommargyllen (Barbarea vulgaris) är en två- eller flerårig ört i släktet gyllnar och familjen

korsblommiga växter.

Beskrivning

Sommargyllen blommar i juni med gula blommor. Den kan bli upp till 80 centimeter hög.

Användning

Odling av sommargyllen som grönsak nämns av Carl von Linné (1755) och Anders Jahan Retzius (1806). Enligt Retzius odlades den i de flesta trädgårdar för att ha tidig tillgång till bladgrönt, eftersom den står grön under snön.

Varieteter

Det finns några varieteter av sommargyllen:

Bangyllen (B. vulgaris var. vulgaris)
Vanlig sommargyllen (B. vulgaris var. arcuata)

Barrflox

Barrflox (Phlox caespitosa) är en art i familjen blågullsväxter från sydvästra Kanada, västra och nordvästra USA.

Kuddflox (P. douglasii) har tidigare räknats som egen art, men har numera slagits ihop med barrfloxen.

Basunlilja

Basunlilja (Lilium formosanum) är en art i familjen liljeväxter som förekommer naturligt på Taiwan. Arten växer på grässluttningar och stränder, till 3500 m. Vissa, mycket härdiga, kloner kan odlas på friland i södra Sverige.

Basunlilja är en flerårig ört med lök, som blir 20-150 cm hög. Löken är näst intill klotrunt eller elliptisk, 2-4 cm i diameter.

Lökfjällen är vita med gul ton. Stjälken är ofta med purpurtonad och bildar stamrötter.

Bladen sitter strödda, de är smalt lansettlika 2,5-15 långa och 0,4-1,3 cm breda. Blommorna sitter ensamma eller flera i en toppställd, flockliknande blomställning. De är doftande, trattlika med en smal blompip som gradvis blir bredare mot brämmet. Kalkbladen är vita, ofta med purpurröd ton på utsidan.

Varieteter

var. formosanum - till 150 cm. Blad 8-15 × 1-1.3 cm, med tydlig mittnerv. Kalkblad 12-15 cm långa. Blommor 1-2, upp till 10.

var. microphyllum - blad 2,5-3 × 0,4-0,5 cm med otydlig mittnerv. Kalkblad 7-8 cm långa.

Liten basunlilja (var. pricei) - 30-60 cm. Blad 2,5-3 cm × 1-1.3 cm, med tydlig mittnerv. Kalkblad 7-8 cm långa. Blommorna sitter ensamma, vanligen med more purpur på utsidan.

En höglandstyp som blommor tidigare än populationer från låglandet. Det är tveksamt om varieteten skall erkännas eller ej.

Hybrider

Arten har korsats med trumpetlilja

(L. longiflorum) och hybriden har fått namnet Lilium ×formolongi. En annan hybrid är den med elfenbensliljan

(L. nepalense) som fått namnet Lilium ×formolense.

Belladonnor

Belladonnasläktet (Atropa) är ett släkte i familjen potatisväxter. Släktet förekommer naturligt från Medelhavsområdet till Himalaja. Det är känt för sin extrema giftighet och innehåller alkaloiderna atropin och

hyoscyamin som används inom läkemedelsindustrin.

Bergkårel

Bergkårel (Erysimum hieraciifolium) är en växtart i familjen korsblommiga växter.

Bergkårel är en två- eller flerårig örtartad växt, som vanligen når en höjd av 15 till 125 cm. På den kraftiga stjälken sitter lansettlika ovala blad. De lägre är tandade. Bladen är ungefär 5 till 6 gånger så långa som de är breda.

Håren är sammansatt av oftast 3 delhår. Det förekommer också 2, 4 och 5 delhår.

De stora, med stora stjärnhårs-bekädda guldgula kronbladen blir 8 till 10 mm, medan foderbladen blir 5 till 8 mm långa.

Den upprättstående och skaftade frukten har formen av en 30 till 55 mm lång skida. De står ut från stjälken med en vinkel på omkring 30 grader.

Bergkårels blomningstid omfattar huvudsakligen månaderna juni till augusti.

Bergormrot

Bergormrot (Bistorta affinis) är en växtart i familjen slideväxter från Pakistan, Indien, Nepal och västra Myanmar.

Bergrör

Bergrör (Calamagrostis epigeios) är ett gräs i rörsläktet.

Beskrivning

Bergrör är ett högt och grovt, flerårigt gräs med gråbrun vippa och grågröna, breda blad. Stråna kan bli upp till 1,5 meter höga, möjligen upp till 2 meter, och har få ledstycken, ofta färre än fem stycken. Den blommar i juli-augusti.

Bergrör kan hybridisera med andra arter i sitt släkte, som piprör (C. arundinacea), grenrör (C. canescens) och madrör (C. stricta). Den kan även bilda hybrider med sandrör; denna hybrid kallas östersjörör (Ammocalamagrostis x baltica) och känns igen på sitt tuvade växtsätt, tätare vippa och sämre pollenproduktion.

Habitat

Bergrör växer gärna på torra, sandiga platser, som på banvallar, vägrenar och stränder.

Utbredning

Bergrör är vanlig i hela Europa utom Spanien och Portugal. I Asiens tempererade zon finns bergrör på många håll ända till Japan. Växten förekommer allmänt i stora delar i Sverige, men är mindre vanlig på småländska höglandet.

Enstaka fynd har gjorts i östligaste USA, men bergrör är inte ursprunglig där.

Acanthocalycium ferrarii

Acanthocalycium ferrarii

Acanthocalycium ferrarii är en suckulent växt inom släktet Acanthocalycium och familjen kaktusar.

Beskrivning

Acanthocalycium ferrarii är klotformade till något utdragna kaktusar som växer ensamma och är gröna. De blir upp till 12 centimeter i diameter och har vita areoler.

Den har upp till arton åsar, som är något rundade på toppen och något svullna runt areolerna. Acanthocalycium ferrarii taggar är hornfärgade till bruna och vanligtvis helt raka. Dessa taggar består av en till fyra centraltaggar som blir upp till 1,5 centimeter långa, och runt centraltaggen finns sju till nio radiärtaggar som blir upp till två centimeter långa.

Blommorna, som vanligtvis kommer i toppen av plantan, blir upp till 5,5 centimeter långa och cirka 5 centimeter i diameter, och är gul till rödrosa. Den efterföljande frukten blir cirka en centimeter lång och åtta millimeter i diameter.

Acanthocalycium ferrarii växer naturligt i Tucamán i Argentina.

Det vetenskapliga namnet Acantho kommer från grekiskans a'cantha som betyder tagg, och calysum från latinets ca'lyx som betyder knopp. Taggig knopp.

Taxonomi

Ett äldre namn som numer har en ogiltig nomenklatur är Acanthocalycium variiflorum Backeb.

Afodill

Afodill

Vetenskapligt namn

§Asphodelus albus

Auktor

Miller, 1768

Afodill (Asphodelus albus) är en art inom afodillsläktet (Asphodelus) och familjen afodillväxter. Den förekommer i södra och centrala Europa.

Afodill är en mångformig och flerårig ört som blir 30-100 cm. Bladen är platta och 15-60 cm långa. Blomstjälk solid, vanligen ogrenad eller med få korta grenar. Högblad hinnartade, vitaktiga till mörkt bruna. Kalkblad 1,5-2 cm långa, vita eller blekt rosa med mörkare mittnerv. Fruktkapsel 8-20 mm. Blommar under vår och sommar.

Artepitetet albus (lat.) betyder vit.

Odling

Odlas i soligt läge på väldränerad jord. Härdig till EGF H4. Förökas bäst genom delning.

Ag

Ag (Cladium mariscus) är ett vassliknande halvgräs med bladrika, 1-2 m höga strån och kölade, skärande blad samt lång och smal, sammansatt blomställning, bildad av vippor från de övre bladens vinklar.

Liksom hos de allra flesta halvgräs finns i ytlagret en ganska riklig inlagring av kiselsyra (kvarts), i synnerhet i form av små, fina taggar, märkbara med känseln men inte med blotta ögat, dels i bladkanterna, dels även i stråets kanter, då detta är 3-kantigt. Hos agen är strået trint och slätt, men bladen har såväl kanten som ryggkölen tätt sågade med så stora taggtänder, att de lätt syns med blotta ögat. Bladen är långa, styva, upp till 2 cm breda och skarpt tandade.

Den brunaktiga blomställningen består av flera småax. Agen har små ax med endast en eller två blommor, och flera skärmblad i axets nedre del är tomma. Blomman har tre ståndare, vanligen två märken och saknar hylleborst.

Agen är allmän på Gotland och växer där ymnigt som stora vassar i vattensamlingar på kalkgrunden. Den är funnen i lämningarna av den äldsta vegetation som är känd på Gotland.

Än i dag är de stora agbestånden ett av de mest anmärkningsvärda växtsamhällena i kärren (de gotländska "myrarna") där och de grunda sjöarna (på Gotland kallade "träsk"). Förr hade agen stor användning på ön som taktäckningsmaterial.

På fastlandet är agen däremot sällsynt; den finns på en mängd spridda ställen i alla landskap från Skåne till södra Gästrikland (utom Halland och västra Småland) samt i sydligaste Norge och är utan tvivel en relikt, som är stadd i avtagande och försvinnande.

I Sverige har utvinningen enbart haft en ekonomisk betydelse på Gotland och, i viss mån, Öland. För att skörden ska vara lönsam krävs en samlad areal på några hundra kvadratmeter.

Ag växer i grunt vatten (max 0,5 m) i kalkmyrar. Den växer i lösa tuvor och bildar ofta vidsträckta bestånd.

För att den ska bilda täta bestånd krävs speciella betingelser; den trivs i gränsen mellan blankvatten och torrare myrmark.

Ag vill ha mjuka bottnar med kalkslam. De största gotländska bestånden finns på norra delen av ön, på Fårö och på Sudret. På Öland finns de största bestånden i Löt och Föra socknar.

I Norden blir ag 0,5-1,5 m hög. Den förökar sig genom långa, tjocka jordstammar och alla strån kommer från samma jordstam. Stammen är trind och slät men upptill trekantig. Vippan är grenad med fem - tio ax. De grågröna bladen är hårda med vasst sågade kanter. Merparten av växtmassan utgörs av blad. De vissnar vid frost, men sitter kvar på stammen med samma form och styvhet. Nöten är brunglänsande och cirka tre mm stor.

Ag skördas under högsommaren då vattenståndet är som lägst.

Det förekommer ingen egentlig försäljning utan köparen får fråga markägaren och själv ombesörja skörden. Ag skördas bäst med lie eller slåtterbalk. Är bestånden täta med mycket gammal ag krävs en van lieman. Fjolårsag kan också användas.

Skörden kan även ske i regn. Agen behöver inte torkas utan kan användas direkt, men för att få den mer hanterlig är det bra om den ligger och torkar några dagar. Inga skadedjur äter agnötter och de kan därför sitta kvar.

Historiskt byggnadsmaterial i Sverige

Ag används till taktäckning på Gotland samt Öland (där kallat åg). Det växer vilt och återkommer varje år med nya skott från en rotstam.

Alpsippa

subsp. alpina

Alpsippa (Anemone alpina syn. Pulsatilla alpina) är en art i familjen ranunkelväxter och förekommer naturligt från sydvästra och sydcentrala Europa till nordvästra Balkan.

Alpsippa odlas ibland som trädgårdsväxt i Sverige.

Alpskräppa

Alpskräppa

Alpskräppa (Rumex alpinus) är en växtart i familjen slideväxter.

Alpsockblomma

Alpsockblomma (Epimedium alpinum) är en art i familjen berberisväxter. Det är en ört som blommar i maj med röda och gula blommor.

Alkanna

Alkanna (spanska alcana, italienska alcana, alchenna; av arabiska al-hinâ) Alkanna tinctoria, är en upp till 30 cm hög, flerårig ört. Bladen är mattgröna, avlånga och smala, hela örten är strävt luden.

Alkanna blommar i juli till augusti med små, trattformiga blåröda blommor. Roten utgörs av en kraftig pålrot med rödlila rotbark. Alkanna förekommer vild i olika delar av Europa, exempelvis i södra England. Växten odlas som färgväxt bland annat i Ungern.

Användning

Roten, speciellt rotens bark innehåller färgämnet alkannin. Nyansen varierar med lösningens pH-värde:

Färg

6,1 (surt)

Rödbetsrött

8,8 (alkaliskt)

Purpur

10 (starkt alkaliskt)

Blått

Exempel på användningsområden:

Växtfärgning' ger lila färger.
Betsning av trä
Kosmetika

Förväxlingar

Namnet alkanna används inom växtfärgning även för ett flertal olika, besläktade såväl som icke besläktade, växter vars rot ger lila och mörkröda färger.

Allmän Korsört

Korsört (Senecio vulgaris) är en art i familjen korgblommiga växter och ett mycket vanligt ogräs.

Som ogräs är den ganska harmlös eftersom den är liten och har svag, ettårig rot. Liksom andra ettåriga örter producerar den stora mängder frön med hög grobarhet. Därför kan det bli ganska mycket av den.

Den är ovanligt härdig mot kyla och har lång blomningstid. Det är vanligt att den blommar så långt fram som i november och vid varmt väder blommar den hela vintern. Till och med de plantor som gror på hösten hinner med att blomma och få en del frukter mogna. Höstgroddplantorna övervintrar. Hos denna art är alla korgens blomkronor rörformiga.

Den överblommade och tömda korgen åskådliggör mycket tydligt det beroendeförhållande som blomkorgens holkfjäll har till sina blommor och frukter. De inre, egentliga holkfjällen är nämligen både under knoppstadiet, blomningen och fruktutvecklingen hårt slutna, så att holken vid mynningen är smalare än vid basen eller av kägellik form.

Men när frukterna är mogna, och deras svävapparat är fullt utvecklad, riktar sig holkfjällen allt mer utåt och blir till slut nedåtriktade för att inte vara i vägen för spridningen av de frukter som de tidigare omslutit och skyddat.

Namnförväxling

En helt annan art, ormbär, Paris quadrifolia, har på sina håll också kallats korsört

Alsikeklöver

Alsikeklöver (Trifolium hybridum) liknar vitklöver till blommorna, men stjälken växer upprätt, bladen och blomställningarna har kortare skaft och växtens dimensioner är vanligen större.

Som vild växer den på ängsmark, helst på bördiga platser, i Sverige upp till Västerbotten, samt i södra och mellersta Norge och Finland. Sitt namn har den fått efter Alsike socken sydost om Uppsala.

Dess första fynduppgift återfinns i Carl von Linnés Swenskt Höfrö (Kongliga Swenska Wetenskapsacademiens handlingar 1742).

Förgiftningssymptom hos hästar, får och andra betande djur

Alsikeklöver är en av flera olika växter som kan orsaka fotosensibilitet (ökad känslighet för ljus) med hud- och leverskador hos hästar, får och andra betande djur.

Det är främst under blöta eller fuktiga betesförhållanden som alsikeklöver har påvisats orsaka förgiftning, men även en stor andel alsikeklöver i hö/ensilage (mer än 20 procent) kan resultera i hälsoproblem.

Det är inte känt exakt vilken substans som orsakar förgiftningen, men något mykotoxin eller växtendogent toxin, som främst bildas under fuktiga förhållanden, misstänks.

Övriga symptom på alsikeklöverförgiftning hos häst kan vara dålig aptit, depression och slöhet, uttorkning, förhöjd kroppstemperatur, ödem i nedre delen av benen, gulsot, diarré, blödande hudutslag och sår i munhålan.

Generellt återhämtar sig drabbade hästar fort från både hud- och leverskador om det foder/bete som innehåller alsikeklöver tas bort, men enstaka dödsfall har förekommit.

Det finns fallstudier kring Alsikeklöverförgiftning, där hästar fått gulaktiga ögonvitor och hud och även blivit känsliga mot UV-ljus med hudirritationer som följd.

Nervositet ska även kunna vara ett symptom på Alsikeklöverförgiftning men det finns inte bevis för att det är själva Alsikeklövern som ger förgiftningen, det kan vara en bakterie som växer på klövern som producerar ett gift.

Vissa fröblandingar innehåller alsikeklöver, sådana bör undvikas för hästbeten.

Alokasiasläktet

Alokasiasläktet (Alocasia) är ett växtsläkte med cirka 70 arter i familjen kallaväxter från i huvudsak sydöstra Asien. De liknar mycket arterna i tarosläktet (Colocasia) men har välutvecklade jordstammar, bladens basflikar är spetsiga och fröna är få.

Flera av arterna i släktet är populära krukväxter, som Alocasia x amazonica (amazonsköld) och Alocasia sanderiana (skelettsköld).

Alpdraba

Alpdraba (Draba fladnizensis) är en liten ört med vita blommor. Den förekommer i rikt antal på Södertörn och i trakterna av Oxelösund.

Alpfetknopp

Alpfetknopp (Sedum alpestre) är en art i familjen fetbladsväxter från bergsområdena i centrala och södra Europa, samt Turkiet.

Stånds

Stånds (Jacobaea vulgaris) är en flerårig ört inom familjen korgblommiga växter. Stånds har flikiga blad, styva upprätta stjälkar som blir upp till en meter höga, och har talrika stjälkblad. Bladen är parflikiga och mörkgröna. Stånds blommar från juli till augusti med gula blommor med blomkorgarna tätt sittande i kvastlika samlingar i stjälktoppen.

Korgarna har ett fåtal korta ytterholkfjäll, och är ganska korta och breda.

Släktnamnet Jacobaea anspelar på växtens blomningstid vid jakobsmäss (den 25 juli). Artepitetet betyder vanlig.

Förekomst

Stånds förekommer huvudsakligen i Sydsverige, men kan påträffas ända upp i Norrlands kusttrakter. Arten är ganska sällsynt men kan på sina håll förekomma i stort antal, där den då trivs på sandig, grusig gräsmark. Underarten alvarstånds (S. ssp. gotlandicus) förekommer sällsynt på kalkhällar på Öland och Gotland.

Alvarstånds är fridlyst i Sverige.

Giftighet

Stånds innehåller alkaloider, som är giftiga för många djur.

Statens veterinärmedicinska anstalt klassificerar stånds som en mycket giftig växt och potentiellt farlig för betande djur. Djur undviker vanligen färsk stånds på grund av dess beska smak och dödsfall är därför mycket ovanliga, men de kan få i sig växten om den finns inblandad i ensilage eller hö.

När växten torkar försvinner den beska smaken och då är risken större att hästen äter den, men gifterna finns fortfarande kvar.

När alkaloiderna i plantan bryts ner bildas pyrroler, vilka kan orsaka allvarliga leverskador. Vid lindrigare skador kan djuren återhämta sig, men svårare skador kan vara bestående och även leda till döden.

Dödlig dos för hästar har uppskattats till omkring 5-20 procent av kroppsvikten och förgiftning runt fem procent. Kalvar beräknas insjukna inom fem till sex veckor om de äter 100 gram stånds per dag.

Symptom

De första tecknen på förgiftning kan dröja från några dagar vid stora intag av stånds till flera veckor eller månader. Ett tidigt symptom på förgiftning är förlorad aptit och djuren kan även se utmärglade ut. Senare symptom innefattar bland annat buksmärtor, diarré och svår förstoppning samt snabb svag puls, ljuskänslighet och vacklande gång.

Tunnpälsade och känsliga hästar kan få brännskador bara av att rulla sig över den och även människor bör skydda händerna när de drar upp växten.

Alpklematis

Alpklematis (Clematis alpina) är en art i familjen ranunkelväxter från bergsområden i centrala Europa.

Amaryllis

Amaryllis (Hippeastrum × hortorum) är hybrider i familjen amaryllisväxter. Hybriderna är mycket komplexa och många sydamerikanska arter ingår. Förädlare har tagit fram otaliga namnsorter genom tiderna och nya presenteras årligen.

Beskrivning

Amaryllis är perenna örter med lök. Mycket varierande men vanligen med gröna, bandlika blad som blir 40-50 centimeter långa.

Blomstängeln blir 45-50 centimeter lång, ihålig, med två till sju stora, liljeformade blommor. Ståndarna är fästade i blompipen. Blomfärgen varierar från vitt till rosa och rött och blandningar mellan dessa. Några få arter har gula eller vita blommor. Frukten är en trerummig kapsel.

Etymologi

Namnet Hippeastrum (lat.) betyder ordagrant ryttarstjärna, även om William Herbert, som publicerade namnet, avsåg betydelsen riddarstjärna. Det finns många förklaringar på kopplingen till en ryttare, men en teori säger att kopplingen snarare är till hästen än till ryttaren.

En av de tidigast införda arterna fick ursprungligen namnet Amaryllis equestris av Linné - equestris av latinets equus (häst).

Det sägs att Linné tyckte att de två högbladen på blomstängeln med lite fantasi kan liknas vid öronen på ett hästhuvud.

D.W. Herbert använde sig av Linnés artepitet för att konstruera ett släktnamn, men missade kopplingen till hästen och associerade kring en annan tänkbar betydelse - eques = ryttare.

Det svenska namnet amaryllis hänger med sedan Linnés tid, trots att det egentligen är en annan växt som bär det namnet - kapamaryllis (Amaryllis belladonna). När Linné publicerade sin Systema naturae 1753 insåg han inte att den sydafrikanska kapamaryllisen och de sydamerikanska arterna inte var släkt och förde dem till samma släkte.

Först under 1800-talet blev det uppenbart att det behövdes två släkten och D.W. Herbert publicerade Hippeastrum för de sydamerikanska arterna.

Historia

Det första steget på väg mot dagens moderna hybrider togs i England 1799 då en viss Mr. Johnson från Prescot korsade H. reginae och H. vittatum med varandra. Han fick fram en livskraftig sort med relativt små, fast eleganta blommor, röda med vit mittrand. Sorten odlas än i dag under namnet Hippeastrum × johnsonii.

Den förste som målmedvetet började förädla hybrider var John Seden, verksam hos Veitch, Chelsea. Han började arbeta 1867 med H. leopoldii som bas.

I början av 1900-talet kom förädlingen i gång på allvar. Fler arter användes i arbetet, främst de med stora spektakulära blommor för att öka storleken på hybridernas blommor. Idag har trenden vänt något och nu ser man åter småblommiga hybrider på marknaden.

I Sverige odlas amaryllis som krukväxt och är mycket populär som del av juldekorationerna.

Ampellilja

Ampellilja (Chlorophytum comosum) är en växtart i familjen sparrisväxter från tropiska Afrika (Sydafrika).

Namnet Chlorophytum betyder gulgrön växt på grekiska, och comosum betyder hårig.

Ampelliljan är tuvbildande med långa, båglikt böjda blad och knöllika rötter.

Den vilda formen har rent gröna blad, men i odling är det vanligare med vitrandiga sorter. De små vita blommorna sitter på långa stjälkar. Växten blommar när som helst på året. Efter blomningen utvecklas adventivrötter på blomstjälken, som då fungerar som utlöpare.

Ampelliljan är en vanlig krukväxt i Sverige och lämpar sig bra att ha i en ampel, därav namnet. Den odlas bäst på ljus till halvskuggig plats. Starkt solljus bleker bladen. Brokiga sorter behöver mer ljus än rent gröna. Ampelliljan odlas i rumstemperatur året om och har ingen utpräglad viloperiod.

Fastän ampelliljan är tålig bör den få jämn bevattning eftersom bladspetsarna annars lätt torkar och blir bruna.

Den klarar mager jord, men blir vackrare med normal gödsling.

I försök har ampellijan konstaterats ta upp och binda giftiga ämnen såsom formaldehyd ur luften.

Den har rekommenderats som en lämplig växt för allergiker.

Sorter

'Bonnie' - blad gröna med vit mittstrimma, skruvade. Lågvuxen sport av 'Vittatum'.
'Mandaianum' - blad gröna med gul mittstrimma.
'Ocean' - blad gröna med gulvita kanter, lågväxande.
'Picturatum' - blad gröna med smal gul kantstrimma.
'Variegatum' - blad med vita kanter, småvuxen.
'Vittatum' - blad med gulvit mittstrimma.

Amerikansk lotus

Amerikansk lotus (Nelumbo lutea) är en art i familjen lotusväxt. Den förekommer naturligt i USA och söderut till Mexiko och Honduras. Den skiljer sig från den andra arten i släktet, indisk lotus (N. nucifera) genom att ha gula till gulvita blommor och smala frukter. Den indiska lotusen har vanligen rosa blommor och breda frukter.

Amerikansk pimpernöt

Amerikansk pimpernöt (Staphylea trifolia) är en art i familjen pimpernötsväxter. Den förekommer i centrala och östra USA, samt sydöstra Kanada. Arten odlas i Sverige som trädgårdsväxt.

Ananassalvia

Ananassalvia (Salvia elegans) är en art i familjen kransblommiga växter. Arten förekommer naturligt från centrala Mexiko till Guatemala. Arten är flerårig, men odlas i Sverige som ettårig för sina ananas-doftande blad.

Sorter

'Frieda Dixon' - har laxrosa blommor.

'Golden Delicious' - har gulgrönt bladverk och röda blommor.
'Honey Melon' - är en låg sort som blir 30-50 cm, med doft som påminner om melon.
'Scarlet Pineapple' - (syn. 'Rutilans') 90 cm, har större blommor och rikligare blomning än den vilda typen. Den blommar vanligen vintertid.
'Sonoran Red' - har mörkare blommor med lila inslag i tätare blomställningar.

Ansellia

Ansellia (Ansellia africana) är en växt med ljusgula eller mörkbruna blommor som ursprungligen kommer från Afrika. Den förekommer bland annat som krukväxt i Sverige.

Apostlaliljesläktet

Apostlaliljesläktet (Neomarica) är ett släkte i familjen irisväxter med cirka 20 arter från tropiska Amerika och västra Afrika. Några arter odlas som krukväxter i Sverige.

Apostlaliljesläktet består av fleråriga örter med kort, krypande jordstam. Bladen är ställda i två rader och är svärdslika. Blomstjälken är bladlikt tillplattad, upprätt och har ett stort bladlikt fjäll intill blomsamlingen.

Blommorna är kortlivade och sitter i små samlingar. Hyllet är symmestriskt med fria hylleblad i två kransar. De yttre är utbredda. De inre är upprätta men böjda i spetsen och är vanligen små. Pistillen har två eller tre grenar. Frukten är en kapsel.

Släktet står nära arterna i Trimezia, vilket dock bildar underjordiska knölar istället för jordstammar och har runda blomstjälkar.

Argentinsk trattkaktus

Argentinsk trattkaktus (Eriosyce strausiana) är en art inom trattkaktussläktet och familjen kaktusväxter, som har sin naturliga utbredning i Argentina.

Beskrivning

Argentinsk trattkaktus är en klotformad kaktus som blir mellan 8 och 15 centimeter i diameter. Den är uppdelad i 12 till 14 åsar som är 1 centimeter höga. Längs åsarna sitter styva gråsvarta, uppåtböjda taggar, som består av 4 centraltaggar som blir upp till 3 centimeter långa.

Runt dessa sitter 12 till 16 radiärtaggar som är kortare än centraltaggarna. Blommorna är blekgula till blekröda och blir upp till 5 centimeter i diameter. Frukten är grönaktig, oval och något täckt med ull.

Underarter

E. strausiana ssp. strausiana

Beskriven enligt ovan.

E. strausiana ssp. pachacoensis (Rausch) Ferryman 2003

Klotformad och blir upp till 8 centimeter i diameter. Uppdelad i 13 åsar som i sin tur är uppdelade i vårtor. 8 till 12 radiärtaggar och 1 till 2 centraltaggar. Gula blommor som blir upp till 3,5 centimeter i diameter.

Argentinsk nattskatta

Argentinsk nattskatta (Solanum bonariense) är en art i familjen potatisväxter från södra Brasilien, Paraguay, Uruguay och norra Argentina.

Asiatliljor

Asiatliljor (Lilium Asiatiska Gruppen) är en grupp i familjen liljeväxter och består av ett hybridkomplex med

brandlilja (L. bulbiferum),

rosenlilja (L. cernuum),

stjärnlilja (L. concolor),

eldlilja (L. davidii),

mongollilja (L. pensylvanicum) m.fl. asiatiska arter.

Det svenska namnet motsvarar grupp 1 (Asiatic Hybrids) i International Lily Register.

Gruppen kan delas in i följande undergrupper:

1a. Tidigblommande asiatiska hybrider med upprätta blommor
1b. Tidigblommande asiatiska hybrider med utåtriktade blommor
1c. Tidigblommande asiatiska hybrider med hängande blommor

Atlantljungssläktet

Atlantljungssläktet (Daboecia) är ett växtsläkte i familjen ljungväxter med 2 arter. Arterna förekommer från västra Irland till Portugal och på Azorerna. De odlas som trädgårdsväxter i Sverige.

Vit näckros

Vit näckros (Nymphaea alba) är en flerårig vattenväxt i familjen näckrosväxter.

Den vita näckrosen är Södermanlands landskapsblomma.

Beskrivning

Den vita blomman är mycket stor

(10-20 cm), den största av Sveriges vilda blommor. De mycket stora bladen flyter på sjöarnas och åarnas yta, förbundna med stammen som ofta ligger inbäddad i bottenslammet på stort djup. Stammen är en horisontell jordstam, som uppnår en diameter av 1-2 dm.

Varje vår uppsänder den blad och blomskaft (eller 1-blommiga stänglar) så tidigt att den kan blomma i juni. Blomman har fyra foderblad med grön undersida och vit översida och ett stort antal kronblad i spiralställning eller rosettlik ordning.

Ståndarna är talrika och av olika utseende i samma blomma. De yttersta liknar små kronblad med två korta frömjölssäckar i spetsen. De innersta liknar vanliga ståndare, med smal sträng och lång, smal, tvårummig ståndarknapp. De mellanliggande är mellanformer mellan dessa ytterligheter. I denna blomma finns alltså påtagliga tecken på att ståndarna utvecklats ur blad. Det är därför de ibland kallas ståndarblad.

I mitten av blomman ser man det stora kransrunda, stjärnlikt mångstråliga märket, som är mer eller mindre konkavt genom strålarnas eller flikarnas uppåtkrökning. I märkets fördjupning är blomaxelns översta spets ett knapp- eller klubblikt organ.

Blomman doftar milt, frisk och behagligt och besöks av flera olika insekter för frömjölets skull (skalbaggar, humlor).

Troligen bör den också räknas till nektarblommorna.

Det skålformiga märket avsöndrar redan vid blomningens början en riklig, svagt sötaktig vätska. Märket har höggula strålar, men mitten är prydd av en mörkt purpurröd stjärna. Hos andra former är hela märket gult.

Fröspridningen sker genom att frukten, som är ett stort, mångrummigt bär, på hösten sönderfaller i flera delar, som ruttnar sönder eller upplöses, så att fröna blir fria. Kring varje frö sitter ett mjukt, slemmigt hölje, som genom inneslutna gaser håller fröet flytande, såsom med en simblåsa. Fröna kan därför driva omkring på vattenytan länge. När fröhöljet till slut sönderfaller sjunker de till bottnen.

Underarter

Det är svårt att avgöra var gränsen mellan arterna går i näckrossläktet.

Linné, som i allmänhet gav arterna ganska vid omfattning, ansåg att alla vita näckrosor i Sverige hör till samma art, Nymphaea alba. Senare har man kommit fram till att dessa växter i norra Europa är så mångformiga med avseende på en del mindre iögonenfallande egenskaper att de utgör flera arter (även om detta är i en annan mening än Linnés artbegrepp).

Av vit näckros kan tre underarter urskiljas:

Sydnäckros (subsp. alba) - har stora blad, blommor med talrika märkesstrålar, platt blomfäste och taggiga pollenkorn.
Nordnäckros (subsp. candida) - har mindre blad, blommor med färre märkesstrålar, konkavt blomfäste och vårtiga pollenkorn.
Atlantnäckros (subsp. occidentalis) - liknar mest nordnäckros, men har en kal zon utan ståndare närmast märkena.

Det finns i Sverige en mutation av vit näckros (subsp. alba) med rosenröda eller purpurröda kronblad. Denna har fått namnet röd näckros (Nymphaea alba subsp. alba f. rosea) och räknas som en form av sydnäckrosen. Den förekommer naturligt i sjön Fagertärn i södra Närke och ett par sjöar i Tiveden i Västergötland. Röd näckros fridlystes 1905 (Örebro län), men har därifrån utplanterats till många trädgårdar.

Systematik

Näckrosorna har två hjärtblad men är inte nära släkt med den stora tvåhjärtbladiga klassen, trikolpaterna. Man har alltså sent (på 1990-talet) tvingats att dela upp klassen tvåhjärtbladiga i flera, där trikolpaterna är den stora majoriteten.

Etymologi

Namnet näckros kommer av att man förr trodde att Näcken gömde sig under bladen.

Nymphaea kan härledas från grekiska νύμφη, nymf, som i den grekiska mytologien var ett kvinnligt övernaturligt källväsen. Den vita näckrosen skulle ha uppstått när en nymf dog av svartsjuka.
Alba är latin och betyder vit.
Bakgrunden till namnet vämblad är okänd. Rietz framför dock en hypotes om att den fått sitt namn av älven Veman, där den vita näckrosen finns, och att en person som flyttat från Vemdalen till Lycksele tagit namnet med sig dit.

Azurblå vattenhyacint

Azurblå vattenhyacint (Eichhornia azurea) är en art i familjen vattenhyacintväxter och förekommer naturligt i södra Mexiko till Sydamerika och

Västindien. I Sverige odlas arten ibland som akvarieväxt.

Backdunört

Backdunört (Epilobium collinum) är en flerårig ört som blommar med rosa

blommor från juli till augusti.

Backförgätmigej

Backförgätmigej (Myosotis ramosissima) är en ört som blommar med små ljusblå blommor från april till juni. Nära släktingar till denna ört är vårförgätmigej och brokförgätmigej.

Inget större problem som ogräs, men ganska vanlig på sandig åkermark och torrängar i Götaland och södra Svealand.

Balkangemsrot

Balkangemsrot (Doronicum columnae) är en växtart i familjen korgblommiga växter.

Balkansippa

Balkansippa (Anemone blanda) är en flerårig ört i familjen ranunkelväxter. Den är lågväxt och lite hårig, med handflikiga blad på en enblommig stjälk. Blomfärgen varierar mycket och kan vara vit, rosa, lila eller blå eller ibland två av dessa samtidigt.

Kronbladen är 11-15 stycken, foder saknas. Ståndarna är ljusa, pistillerna korta och fria från varandra (apokarpa).

Fruktsamlingen är hängande. Balkansippa förekommer naturligt i nordöstra Medelhavsområdet, samt i Kaukasus, mest i bergstrakter. Den blommar i mars-maj. Balkansippan är en vanlig trädgårdsväxt i Sverige och säljs i kruka eller som knölar att plantera.

Sorter

Ett flertal namnsorter odlas i trädgårdar.

'Atrocaerulea'
'Blue Pearl' (J. Bijl van Duyvenbode)
'Blue Star' (J. Bijl van Duyvenbode)
'Bridesmaid' (Tubergen)
'Charmer' (Tubergen 1957)
'Fairy'
'Ingramii'
'Pastel Beauty' (J. Bijl van Duyvenbode)
'Pink Star' (J. Bijl van Duyvenbode)
'Radar' (Tubergen 1950)
'Rosea' (E.A. Bowles
'Scythinica'
'Violet Star' (J. Bijl van Duyvenbode 1956)
'Violetta'
'White Beauty'
'White Splendour' (Tubergen 1950)

Backmåra

Backmåra (Galium suecicum) är en flerårig ört med vita blommor som blommar från juni till juli. Den är sällsynt och finns endast i södra Sverige.

Backruta

Backruta (Thalictrum simplex) är en ört som blir upp till åtta decimeter hög och blommar från juni till juli.

Balsamin

Balsamin (Impatiens balsamina) är en växtart i familjen balsaminväxter från

Indien och Burma. Arten är odlad och förvildad på många håll i världen. Den odlas som krukväxt i Sverige.

Backsilja

Backsilja (Peucedanum oreoselinum) är en flerårig ört som blir upp till en meter hög och blommar med vita blommor från juli till augusti.

Backsiljan är 3-7 decimeter hög och växer på grusiga betesmarker i Skåne och på Öland.

Backskärvfrö

Backskärvfrö (Thlaspi caerulescens) är en mångformig flerårig ört som blommar med vita till något röda blommor, tidigt från april till juni.

Backskärvfrö är främmande art i Sverige med stor spridning, som introducerade under 1840-talet och sprids som ogräs med gräsfrö och vallfrö.

Backskärvfrö är ett mindre problem som ogräs.

Backskärvfrö var den första växt som upptäcktes vara en hyperackumulator, det vill säga att den ackumulerar metall i sin växtvävnad, då det upptäcktes att den tog upp bly ur förorenad jord genom så kallad fytoremediering.

Baltisk daggkåpa

Baltisk daggkåpa (Alchemilla baltica) är en sällsynt apomiktisk art. Den har sitt ursprung i Baltikum, och har spritt sig därifrån.

Beskrivning

Flerårig ört med grov jordstam, de ca 4 dm långa stjälkarna är håriga ända upp till blomställningen. Blommar i maj-juni med små, gulgröna blommor.

Särskiljande drag mot liknande apomiktiska arter är blad med 9-11 flikar, tydligt åtskilda med skåror. På varje flik finns 15-19 tänder.

Färväxlingsart Alchemilla wichurae.

Habitat

Ängar, vägkanter, gräsmattor.

Synonymer

Vetenskapliga

A. acutidens H Lindb

A. nebulosa Sam

Svenska

Dunkelnervig daggkåpa

Utbredning

I Sverige förekommer baltisk daggkåpa sparsamt i syd- och mellansverige. De flesta fynden i ett band mellan nordöstra Vänern och västra Mälaren (Närke med omnejd).

I Finland förekommer arten lokalt inom ett antal begränsade biotoper och på samma sätt österut från Baltikum till ungefär Uralbergen. Den saknas väster om Sverige.

Användning

De ovan jord synliga delarna kan användas vid växtfärgning.
Hela växten kan enligt folkmedicinen användas i olika preparat med sårläkande egenskaper.

Etymologi

Det vetenskapliga namnet Alchemilla kommer av att man förr i tiden trodde att den lilla vattendroppe man tidigt på morgonen kan se i bladens mitt, var en viktig ingrediens för alkemister. Denna droppe bildas genom guttation och är alltså, namnet daggkåpa till trots, inte dagg.

Ordet alchemilla kan härledas från arabiska al kemelyeh = kemi

Baltica är latin och betyder från Baltikum.

Backsmörblomma

Backsmörblomma (Ranunculus polyanthemos) är en art i familjen ranunkelväxter.

Det är en flerårig ört med relativt stora gula blommor som blommar från maj till juli.

Backtrav

Backtrav (Arabidopsis thaliána) är ett korsblommigt litet ogräs som är släkt med senap och kål. Den är också den mest undersökta av alla växter och har därför beskrivits som botanikernas motsvarighet till zoologernas husmus eller bananfluga.

Den är en spenslig, ettårig vårväxt med fåbladig stjälk och skidor på utstående skaft. Örten är blekt blågrön och ses redan i april och maj med sin späda, enkla stjälk och sina första skidor på de av vårsolen uppvärmda backar, hällar och klippavsatser i ekdungar.

Blommans kronblad är vita och 2-4 millimeter. Ståndarknapparna är 0,2-0,4 millimeter och fröna är cirka 0,5 millimeter och gulbruna till färgen.

Om inte alltför stark torka inträffar blir den sedan under försommaren upp till 3-4 dm hög, utspärrat grenig och oerhört rikt fröbärande innan den torkar bort. I Norden är den utbredd ungefär till polcirkeln, överallt utom i fjälltrakterna.

På samma sätt som studiet av husmusen varit värdefullt för förståelsen av hur människokroppen fungerar är backtraven viktig för vår förståelse av hur jordbruksväxterna fungerar, genom att den är flitigt utnyttjad som modellorganism i forskning.

Backtraven har en mycket enkel arvsmassa (genom, dess DNA), endast 125 miljoner baspar fördelade över fem par kromosomer (2n=10). Som jämförelse har människan 3 miljarder baspar. Detta har gjort att växtforskarna relativt lätt har kunnat avläsa hela dess arvsmassa och är på god väg att kartlägga vad alla dess gener har för funktion.

Antalet gener i backtrav är drygt 26 000, jämfört med människans 24 000. Backtrav är också lätt att odla i stora mängder eftersom den är liten, producerar mycket frön och har en kort livscykel.

Backvicker

Backvicker (Vicia cassubica) är en växtart i familjen ärtväxter.

Artepitetet cassubica (lat.) = Kassubien, en del av Pommern i nuvarande Polen.

Baggsöta

Baggsöta eller purpurgentiana (Gentiana purpurea) är en flerårig ört. Den har en jordstam som kryper nära markytan, från denna sitter de djupt purpurbruna blommorna på 20-25 cm upprätta stjälkar. Den är vanlig i centraleuropas bergsområden och förekommer i Norge i de sydligare fjällen. I Sverige är den endast känd från en lokal i Tännäs socken, Härjedalen.

Baggsötan är fridlyst och är klassad som akut hotad i Sverige.

Tidigare har jordstammen använts inom folkmedicinen, och fungerade då som ersättning för den i övriga Europa använda Gentiana lutea (Gullgentiana), och som i flera vetenskapliga skrifter förväxlats med Baggsötan. Dessa importerades då till Sverige från Norge. Denna handel bidrog också till växtens svenska namn, då förledet bagge syftar på Norge.

Andra ledet i växtnamnet skulle kunna komma från norskans sote eller søte, vilket inte reflekterar växten då dess rot är besk.

Baldersbrå

Baldersbrå, Tripleurospermum perforatum (Mérat) Wagenitz, är en korgblommig ört som förekommer i Eurasien, Nordafrika och Nordamerika. I dag rekommenderas användningen av namnet Tripleurospermum indorum (L.) Sch. Bip. Svensk taxonomisk databas. På engelska benämns växten under dess latinska namn och med trivialnamn som scensless mayweed och false chamomile.

Beskrivning

Hjärtblad: Tunglika till ovala (4-6 mm).

Groddblad: Första bladparet är enkelt parflikiga med kort toppflik, vartefter nya blad framkommer blir det mer starkt flikiga och dillika. Övervintrade plantor och småplantor bildar en bladrosett.

Höjd: 20-70 cm

Blomman: Vanligen 2-5 cm med gula, rörformade diskblommor och med vita tunglika strålblommor runtom. De vita strålblommorna är svagt tre-tandade. Blomfästet är plattat och kompakt i genomskärning.

Skaft: Upprätt stam som oftast är förgrenat. Skaftet är svagt räfflat och saknar i det flesta fall behåring även om det kan förekomma på unga plantor.

Blad: Mycket flikiga tunna trådar, dillika.

Frö/Frukt: 2 mm stora trianglar med ljusgula ribbor, sätter cirka 25.000-250.000 frö per år.

Livsmiljö/habitat: Baldersbrå förekommer i hela Sverige och är en vanligt förekommande art. Den trivs på kulturpåverkad mark så som trädgårdar, vägkanter och på åkermark.

Livscykel: Ettårig, annuell, vinterannuell.

Förväxlingsarter

Baldersbråns blomställning med sina gula diskblommor och vita kantblommor är mycket lik prästkragens, men bladen är mycket flikiga i tunna trådar (ser ut ungefär som dill), och är därmed relativt lätta att skilja åt.

Kamomill (Matricaria recuita L.) skiljs ganska lätt från baldersbrå genom att baldersbråns diskblommor bildar en tillnärmelsevis platt skiva, medan kamomillens diskblommor är en utpräglat toppig samling som dessutom är ihålig, vilket baldersbråns inte är. Kamomill har även en sötaktig och kryddig doft. Den lite svårare arten att urskilja baldersbrå från är kustbaldersbrå, som ej förekommer i Sverige.

Dessa två tillhör samma familj och kan korsa sig och blir fertila hybrider som även kan återkorsa sig med föräldrarnas arter vilket kan göra det svårt med artbestämning. Kustbaldersbrå är flerårig och har inte lika spänstig stjälk som baldersbrå. Stjälken kan även vara rödaktig och vedartad nedtill samt att dess blad är köttigare likt prästkragen.

Ogräs

Inom jordbruket betraktas baldersbrå som ett vinterannuellt ogräs och det finns metoder för bekämpning.

Vinterannuellt innebär att den gror på hösten och övervintrar under vintern i ett groddstadie, och blommar och sätter frö sommaren därpå. Ibland talar man även om den som flerårig på grund av dess fenotypiska växtsätt och starka konkurrensförmåga. I Nordamerika betraktas den som en invasiv art.

Baldersbrå är ett fröogräs som är både höst- och vårgroende. Frönas livslängd i marken är cirka 1-5 år. Arten är allmänt förekommande i hela landet, men den trivs bättre på tyngre jordarter än sandiga. Den förekommer i alla odlade grödor. Störst problem gör den i höstsådda grödor så som i höstsäd och höstoljeväxter, men även i vårsådda grödor kan den utgöra ett problem.

Odling av vall konkurrerar bra mot baldersbrå. På grund av dess stora fröproduktion kan baldersbrå frön göra stor skada i en frövall.

Baldersbrå klassas inte som ett giftigt ogräs men för mycket av växten ger ett osmakligt foder och kan ge dåligt lukt och smak till mjölk.

Bekämpning

När baldersbrå gror tidigt på våren kan blindharvning, dvs. en grund harvning innan den odlade grödan kommit upp, ge bra effekt. Vanlig ogräsharvning är effektivt i hjärtbladsstadiet, men inte senare. I grödor odlade med större radavstånd än 12,5 cm går det bra att radhacka mot baldersbrå. Kemisk bekämpning med goda effekter kan utföras i de flesta vanliga odlade grödor i Sverige.

År 2015 såg man resistens mot grupp B/2 (hämmning av acetolaktasyntas) i vete.

Detta kan visa på att sorter av dessa biotyper är resistenta mot de verksamma substanserna florasulam, and tribenuron-methyl och kan vara korsresistanta mot andra grupper av B/2 herbicider. "Weedscience".

Trivialnamn

Det finns många arter i familjen som påminner om varandra, och därför har det genom förväxlingar uppkommit en vild namnflora av såväl diverse vetenskapliga synonymer (en del illegitima) som av folkliga namn. Förvirringen är lika stor bland namnen på utländska språk för dessa arter.

Namnet surkulla har använts för såväl den egentliga baldersbrån som för kamomillkulla (Anthemis cotula L. 1753). I Skåne kallas kamomillkulla "Ballerbrå" och "Ballersbrå". I Blekinge kallas kustbaldersbrå "Ballerbrå".

Etymologi

Baldersbrå etc är en förvanskning av det folkliga namnet Balders ögonbryn.

I Gylfaginning förklaras att namnet kommer från kronbladens vithet:

[...]Annarr sonr Óðins er Baldr, ok er frá honum gott at segja. Hann er beztr, ok hann lofa allir. Hann er svá fagr álitum ok bjartr, svá at lýsir af honum, ok eitt gras er svá hvítt, at jafnat er til Baldrs brár. Þat er allra grasa hvítast, ok þar eftir máttu marka fegurð hans bæði á hár ok á líki.

[...]Odins andre son heter Balder, och om honom är gott att säga. Han är den bäste i godhet och honom prisar alla. Han är så fager att skåda och så bjärt att det lyser om honom, och det finns ett gräs så vitt att det liknats vid hans ögonhår och heter baldersbrå; det är det vitaste av gräsen och av det kan du förstå hans fägring både till hår och lekamen.

Bergmynta

Bergmynta (Clinopodium vulgare (L.) Fritsch) är en växt i familjen kransblommiga växter.

Beskrivning

Bergmynta är en flerårig (perenn) ört. Den är sambyggare och har blå till blåröda blommor.

Som odlad kan bergmynta förökas såväl genom frön som genom delning av rotklumpar.

Kromosomtal 2n = 20.

En analys av bergmyntas eteriska oljor visar 40 olika ämnen inom 99,4 % av provet, därav de viktigaste:

Ämne

Halt
(%)

Tymol

38,9

γ-terpinen

29,6

p-cymen

9,1

Summa

77,6

Näringsinnehåll i 100 g

Energi 1 762 kJ (421 kcal)

Ämne

Mängd

RDI a)
(%)

Kolhydrater

73,65 g

Sockerarter

20,34 g

Fett

11,62 g

Därav:

enkelomättat fett

6,6 g

mättat fett

1,24 g

4,1

Protein

10,55 g

Kostfiber

10,2 g

Vatten

2,19 g

Kalium

483 mg

Fosfor

392 mg

Magnesium

121 mg

Kalcium

109 mg

Natrium

50 mg

2,1

Kolin

35 mg

Zink

2,95 mg

Järn

2,81 mg

Niacin

2,308 mg

Kolesterol

2 mg

Tiamin

411 μg

Koppar

312 μg

Riboflavin (Vitamin B2)

289 μg

B6-vitamin

231 μg

Askorbinsyra (C-vitamin)

200 μg

2,7

Lutein + Zeaxanthin

130 μg

Folat

37 μg

Selen

17,3 μg

Fyllokinon (K1-vitamin)

7 μg

Retinol (A-vitamin)

2 μg

0,22

Betakaroten

1 μg

Kobalamin (B12-vitamin)

170 ng

8,5

Habitat

Större delen av Europa, norra Afrika, västra och centrala Asien samt Sibirien. I USA finns bergmynta i ungefär hälften av staterna. I Indiana är den utrotningshotad.

Biotop

Trivs i såväl sur som kalkrik mark, som bör vara sandig eller lerig och fuktig. Soligt eller i halvskugga.

Etymologi

Satureja är det namn som Ovidius använde för en växt. Carl von Linné tog intryck av det, när han valde Satureja som namn för ett nytt släkte.
Artepitetet vulgaris kommer av latin vulgus = hop, allmänhet; här med innebörden vanlig.

Användning

Växtfärgning

Bergmynta ger gula och bruna färger vid växtfärgning.

Medicinalväxt

Som naturläkemedel anses beredningar baserade på bergmynta ha följande egenskaper:

innehålla välgörande aromatiska oljor
vara astringerande
vara hjärtstärkande
underlätta matsmältningen
underlätta "att spänna väder"
vara svettdrivande
vara slemlösande

Möjlig feltolkning

Risk finns för missförstånd, när man läser engelsk litteratur i det att där bergmynta oegentligt kallas Wild Basil. Kryddväxten basilika, Ocimum basilicum, kallas enbart Basil på engelska, alltså utan epitetet Wild. "Basil" är sålunda inte någon förädlad form av "Wild Basil", lika lite som att "Wild Basil" skulle vara någon förvildad "Basil". Utseendemässigt finns ingen förväxlingsrisk.

Det rör sig om vitt skilda arter, som inte alls liknar varandra. Alltså:

Wild Basil, Clinopodium vulgare = bergmynta
Basil, Ocimum basilicum = basilika

Acanthocalycium klimpelianum

Acanthocalycium klimpelianum

Acanthocalycium klimpelianum är en suckulent växtart inom släktet Acanthocalycium och familjen kaktusar.

Beskrivning

Acanthocalycium klimpelianum är något tillplattade klotformade solitära plantor som blir upp till tio centimeter i diameter. De har cirka 19 relativt skarpa naggade åsar med gulbruna ovala areoler på. I de upp till sex millimeter långa areolerna sitter en till fyra centraltaggar som är brunaktiga och något bågformade.

Centraltaggarna sitter mest i nedre delen av areolen och har en tagg som är riktad rakt nedåt. Det sitter även sex till tio radiärtaggar som är ojämnt utspridda. Blommorna är vita och blir från tre till fyra centimeter långa.

Det vetenskapliga namnet Acantho kommer från grekiskans a'cantha som betyder tagg, och calysum från latinets ca'lyx som betyder knopp. Taggig knopp.

Acanthocalycium klimpelianum har sitt naturliga ursprung i Córdoba, Argentina.

Acerola

Acerola, Malpighia glabra, är ett tropiskt fruktbärande träd i familjen Malpighiaceae. Frukten är rik på C-vitamin och ser ut som körsbär.

Adam och Eva (växt)

Adam och Eva (Dactylorhiza sambucina) är en orkidéart som först beskrevs av Carl von Linné, och fick sitt nu gällande namn av Károly Rezsö Soó von Bere. Adam och Eva ingår i Handnyckelsläktet som ingår i familjen orkidéer.

IUCN kategoriserar arten globalt som livskraftig. Enligt den finländska rödlistan är arten nära hotad i Finland. Arten är reproducerande i Sverige. Artens livsmiljö är torra gräsmarker. Inga underarter finns listade i Catalogue of Life.

Adam och Eva är en kraftigt byggd orkidé som blommar i maj-juni, som i Sverige förekommer från Skåne till Uppland samt på Åland.

Den växer på torra kalkrika backar och ängsmarker, främst i kustnära trakter vid Östersjön.

Adam och Eva brukar förekomma med rödblommiga och vitblommiga exemplar i ungefär samma antal.

Första fynduppgift i Sverige är från Uppland och publicerades 1732 (Nordstedt 1920).

Ålandsrot

Ålandsrot (Inula helenium), även alant, enulört, Elins rot med mera, är en art i familjen korgblommiga växter. Den blir från 80 till 200 cm hög och blommar från juli till september med gulorange strålblommor som blir mellan tre och fyra cm stora. Växten trivs i frisk till fuktig, näringsrik mark.

Ålandsroten har ett ståtligt utseende och är inte olik solrosen (Helianthus annuus), men är knappt hälften så stor. Blomkorgarna är de största i den svenska floran, nära 1 dm vida.

Ålandsroten var förr ganska vanlig som odlingsväxt, och i början av 1900-talet skriver en flora att den lever kvar, om än sällsynt, vid städer och byar i södra Sverige (upp till Mälaren) och sydöstra Norge, samt på några ställen i södra Finland. Den har även gått under namnen alant, enulört, Elins rot, med mera.

Växten har varit en läkeört som användes på många olika sätt.

Den köttiga, aromatiska jordstammen, med grenig rot, har liksom hos många andra av denna växtfamilj ansetts vara ett verksamt medel mot svag mage samt bröst- och halskatarrer, både som pulver, sylt, dekokt och extrakt, samt utvärtes mot utslag (skabb), och relativt sent i tiden kom till och med rekommendationer om växten som lindrande för lungsiktiga, alltså personer sjuka i lungtuberkulos.

I Frankrike och Schweiz används den vid tillverkning av absint.

Släktet Inula har det gemensamma draget att pistillens märken är spetsiga, jämnt finhåriga, inte försedda med hårtofs: gruppen Asteraceae; då svävapparat finns, är den fattig på hår och inte rent vit. Gruppens blombyggnad är annars lik prästkragarnas.

Alaskadunört

Alaskadunört (Epilobium ciliatum ssp. glandulosum) är en flerårig ört med rosa blommor, och blommar från juli till augusti.

Foderlusern

Blålusern Medicago sativa ssp. sativa.

Foderlusern, Medicago sativa, är en ört med flera underarter: bland dessa den allmänt odlade blålusernen (M. sativa ssp. sativa) och den bland annat i Norden naturligt förekommande gullusernen (M. sativa ssp. falcata).

Den blå underarten är kanske mera känd under namnet alfalfa eller helt enkelt bara "lusern".

Biologi

Foderlusernen är en flerårig, buskig ört med trefingrade blad och gula, grönaktiga eller violetta blommor i korta huvudlika klasar. Stjälkarna kan bli upp till en knapp meter långa och fruktbaljorna innehåller flera frön. De kan vara böjda som skäror eller spiralvridna i upp till fyra varv. Foderlusernen blommar under högsommaren och den tidiga hösten, från juli till och med september.

Tidigare ansågs arten som flera separata arter. Blålusern (även kallad blåsmäre) och gullusern (även kallad svensk luzern), som bildade hybrider där de möttes, men numera anser man att de två är underarter av samma art.

Blålusern (ssp. sativa) har violetta blommor och spiralvridna fröbaljor, medan gullusernens (ssp. falcata) blommor är gula och dess fruktbaljor skärformiga.

Alla hybrider mellan gullusern och blålusern kallas mellanlusern (M. sativa ssp. ×varia). Dessa hybrider kan ha varierande blomfärg (ofta gröna till nästan svarta) och mer eller mindre spiralvridna baljor.

Både blålusernen och gullusernen är svåra att förväxla med övriga nordiska arter inom släktet luserner Medicago (humlelusern

och sandlusern har gula kronor som bara är 2-4 mm långa; humlelusernens frukt är enfröig och njurformad, slutligen svartaktig, medan sandlusernens frukt är spiralvriden och taggig).

Blålusernen odlas sedan gammalt i Sydeuropa, Nordafrika och Asien och har sannolikt sitt ursprung i dessa trakter.

Den introducerades som foderväxt i Nordeuropa och Nordamerika under 1800-talet och förekommer numera även förvildad i dessa områden. Gullusernen är spridd i hela Europa; i Sverige är den allmän på Öland och Gotland, mera sällsynt i övriga delar och den förekommer även i Danmark och Norge, samt är införd i Finland. Blålusernen är vanlig i hela Sverige.

Carl von Linné upptäckte gullusernen på Gotland under sin resa dit 1741, medan som bäst blålusernen höll på att importeras som foderväxt och försökte lansera den som en inhemsk, bättre ersättare, och gullusernen har även kallats Linnei höfrö.

Underarter

ssp. sativa, blålusern Krona 7-11 mm, blå till violett. Balja vriden 1½ till 3½ varv, utan glandelhår. Allmänt odlad och naturaliserad, ursprung oklart.

ssp. ambigua Krona 5-7 mm, blåviolett. Balja skärformig, utan glandelhår. Sydöstra Ryssland.
ssp. caerulea Krona 5-6 mm, violett (sällan vit). Balja vriden 2 till 3 varv, utan glandelhår. Sydöstra Ryssland, västra Kazakstan, Krim.
ssp. falcata, gullusern Krona 5-8 mm, gul. Balja nästan rak till skärformig. Större delen av Europa utom längst i norr (saknas i Norden på Island och förekommer endast införd i Finland).

o ssp. falcata var. falcata Baljor utan glandelhår.

o ssp. falcata var. viscosa Baljor tätt glandelhåriga.

ssp. glomerata, kvarnlusern Krona 6-10 mm, gul. Balja vriden 1½ till 3 varv, tätt glandelhårig. Sydeuropa (tillfällig i Norden).
ssp. ×varia, mellanlusern. Hybrider mellan ssp. sativa och ssp. falcata. Baljor ej glandelhåriga, vridna 0,8 till 1,5 varv. Krona av varierande färg.

Hybrider mellan ssp. glomerata och ssp. sativa har kallats Medicago polychroa. De har blommor av varierande färg och svagt glandelhåriga baljor.

Ssp. sativa.

Spiralvridna frukter av ssp. sativa.

Ssp. falcata.

Nästan raka frukter av ssp. falcata.

Krokigare frukter av ssp. falcata.

Ssp. glomerata. Notera de glandelhåriga baljorna illustrerade i bildens nederdel.

Ssp. ×varia.

Ssp. ×varia med allt från gula till violetta blommor i samma klase.

Etymologi

Sativa är latin och betyder "odlad". Ambigua betyder "tvetydig"/"osäker". Falcata är latin och betyder "skärformig". Caerulea är latin och betyder "himmelsblå". Glomerata är latin och betyder "klotformig" och syftar på klasarnas huvudlika form.

Viscosa är latin och betyder "klibbig" (med hänsyftning till glandlerna). Varia är latin och betyder "varierande", medan polychroa är femininum av polychrous som kommer från grekiska πολύχρους och betyder "mångfärgad" - båda syftande på dessa hybriders varierande blomfärg.

Användning

Foderlusern, speciellt blålusern (ssp. sativa), odlas allmänt som foderväxt i stora delar av världen.

Foderlusern används även för att utvinna lutein som används som livsmedelstillsats för att ge gul kulör, det går då under benämningen E-nummer E 161b.

Alruna

Alrunan (Mandragora officinarum) är en art i familjen potatisväxter (Solanaceae). Örten växer naturligt i medelhavsområdet.

Beskrivning

Örten har grova, köttiga rötter utan stam. Från roten utgår en bladrosett med stora blad. Blommorna sitter på korta skaft, deras färg kan variera från vitt till mörkblått. Växten blommar på våren och hösten. Frukten är ett gult bär.

Etymologi

Al = all, runa = hemlighet (gotiska); dvs. alruna = allvetande.

"Ordet betecknade från början en kvinna, invigd i (de högre makternas) hemligheter; jfr: Alruna är efter ordet en Alt-rönande, altförfarande, altvetande.

Trol. öfverfördes benämningen sedermera på växten alruna, som på grund af rotens stundom människoliknande utseende o. sina narkotiska egenskaper fordom ansågs vara ett tillhåll för hemlighetsfulla väsen o. besitta öfvernaturliga krafter"

Habitat

Växer vild i Medelhavsområdet:

Södra Portugal, södra Spanien, Italien, forna Jugoslavien, Grekland, Cypern, södra Turkiet, Syrien, Libanon, Israel,

Jordanien, Tunisien, Algeriet och Marocko.

Lokaler kan vara gles skog och dungar, såsom olivlundar, trädor, vägkanter, järnvägbankar, ruderatmark; från havsnivå upp till 1 200 m ö h.

Historik

Alrunans frukter omnämns redan i Gamla Testamentet, bland annat i Höga Visan kapitel 7 och Första Moseboken kapitel 30, som kärleksäpplen (dudaim).

Frukterna ansågs verka som ett afrodisiakum med en stärkande effekt på könsdriften.

Alrunan hade stor betydelse inom den tidiga grekiska medicinen. Enligt Dioskorides brukade mandragoraroten kokas i vin och ges till dem som plågades av smärtor och sömnlöshet, eller som intöcknande medel inför operativa ingrepp.

Folktro

Medeltida teckning av alrunerot

Alrunarotens utseende kan med lite fantasi liknas vid en naken människokropp, vilket ofta har tolkats magiskt. Det var inte ovanligt att rötterna kläddes i kläder som en docka och bars som amulett.

Om alruna användes som amulett ger det förmågan att väcka kärlek och underlättar förlossning.
Roten ansågs bringa lycka till ägaren under hela hans levnad, men han var tvungen att före sin död sälja amuletten till lägre pris än vad han själv givit, i annat fall skulle han förlora sin själ.
Inom häxkonsten anses alrunans rot vara oumbärlig vid förtrollningar. Detta torde ha verklighetsgrund på grund av dess innehåll av hallucinogena ämnen. De som uppträdde på ett onormalt sätt, var som förhäxade, upplevde helt enkelt ett narkomaniskt rus. (Jfr häxsabbat och Blåkulla.)
Enligt äldre legender skulle alrunorna uppkomma ur "den ofrivilligt låtna säden av en ung renlevnadsman som fått ända sitt liv i galgen".
Roten frambringar ett hjärtskärande skri när någon försökte dra upp den ur marken, och den som drog skulle då ögonblickligen falla död ner. För att klara sig undan detta skulle man binda fast alrunan i svansen på en svart hund. På så sätt skulle endast ett hundliv förspillas för varje alruna.
Den som fått en alruna till skänks var för alltid fast i den ondes grepp.

Växten nämns flera gånger i J.K. Rowlings böcker om Harry Potter (där den ofta går under det vetenskapliga släktnamnet Mandragora) samt i Margit Sandemos stora romansvit Sagan om Isfolket.

I fiktion ges alruna sällan samma funktion/verkan i olika böcker; växtens betydelse varierar med författaren. I Achim von Arnims novell Isabella av Egypten har en alruna en nyckelroll. Den tar även plats i filmen Pans Labyrint (spanska El laberinto del Fauno) som en växt som underlättar huvudrollsinnehavarens moders förlossning.

Läkekonst

Rotens medicinska verkan kommer av ett antal verksamma alkaloider.

Man har isolerat över 80 olika substanser i Mandragona-släktet (alltså inte nödvändigtvis i just alruna, men många av dem, däribland även andra delar än just roten), bl a alkaloiderna apoatropin, atropin,

belladonider, hyosciamin, skopolamin

(synonym hyoscin), cuscohygrin,

hyoscyamin, 3-alfa-tigloyloxytropan,

3-alfa,6-beta-ditigloyloxytropan.

Bland Icke-alkaloider har man funnit sitosterol och beta-metylsculetin (synonym scopoletin).

Europeisk alruna ansågs som medicinalväxt hålla särskilt hög kvalitet och betingade ett högt pris som konserverad rot. Efterfrågan motsvarade inte alltid tillgången, och förfalskningar förekom. Vanligen skars de falska alrunorna ur hundrovor.

Strandglim

Strandglim (Silene uniflora) är en flerårig ört tillhörande familjen nejlikväxter.

Utseende

Strandglim har 1 till 5 vita blommor (i vissa mer sällsynta fall har blommorna en svagt violett ton). Kronbladen är 20 till 30 millimeter långa och foderbladen är 6 till 8 millimeter kortare än kronbladen.

Fodret är något uppblåst, färgat vinrödbrunt, nätådrigt och format klot- eller klocklikt. Fodret har alltid 20 huvudnerver. Plantans blad är i regel smala och 18 till 30 millimeter långa. De något köttiga bladen är strödda, har en svagt blågrön ton, och täcks av ett vaxlager. Fruktämnet mognar till en 6-10 millimeter lång kapsel. Det finns ett, 3 till 4,5 millimeter långt, mellanrum mellan foderets fäste och kapseln (detta mellanrum kallas formellt för karpofor).

Stjälken kan vara något förvedad nedtill, speciellt på äldre exemplar.

Växer i stort sett alltid i tuvor, som ibland kan bilda en tjock matta. Arten blommar mellan juni och augusti. Varje exemplar blir ungefär 8 till 40 centimeter högt.

Utbredningsområde och biotop

Strandgilm är en av Sveriges vanligaste strandväxter.

Den växer på steniga, grusiga eller sandiga kustområden, mellan klippor och på havsstrandvallar.

Strandglim är tämligen allmänt förekommande längs stränder i hela Bottniska viken (både på den svenska och den finska sidan), Norges kustområden, samt Sveriges västkust ner till området kring Helsingborg.

Arten förekommer mycket sparsamt eller inte alls längs den svenska kuststräckan mellan Norrtälje och Helsingborg, men underarten Alvarglim Silene uniflora ssp. petraea ((Fr. ex Hartm.) Jonsell & Honor Prentice)) växer dock i områden med alvarmark på Öland och Gotland.

Underarter

Två underarter kan urskiljas i Sverige, huvudunderarten vanlig strandglim (subsp. uniflora) bildar många stjälkar och är vanligen mattbildande. Blommorna har breda kronblad.

Alvarglim (subsp. petraea) är inte mattbildande och har smalare kronblad. Några andra underarter förekommer i kontinentala Europa:

subsp. glareosa
subsp. prostrata
subsp. thorei

Etymologi

Artepitetet uniflora är en sammansättning av de latinska orden unus (som betyder "en") och flos (som betyder "blomma"). Detta epitet syftar på att blommorna sitter en och en samt att varje exemplar endast har ett fåtal blommor (arten har vanligtvis mellan en och fem blommor per blomstjälk).

Namnet strandtarald används ibland synonymt med strandglim.

Alpjättevädd

Beskrivning. Alpjättevädd är en flerårig ört som kan bli upp till två meter hög. Stjälken är upprätt och slät och har motsatta parflikiga blad. Alpjättevädd blommar i juli-augusti med blekgula blommor som sitter samlade i huvudlika korgar där kantblommorna är längre än de inre blommorna. Fjällen som sitter mellan blommorna är ullhåriga. Blommans ytterfoder har åtta åsar, och fyra mindre och fyra större flikar.

Kronan har fyrflikat bräm. Frukten är en nöt som sitter innesluten i ytterfodret.

Alpjättevädd är mycket lik jättevädd (C. gigantea), den senare har dock något större blommor, samt tilltryckt finhåriga fjäll mellan blommorna.

Utbredning. Alpjättevädd är en odlad art som sällsynt kan påträffas förvildad. Första fynduppgift som förvildad är från Visby, Gotland och publicerades 1916 (Hylander 1971).

Användning. Alpjättevädd odlas ibland som prydnadsväxt.

Etymologi. Artnamnet alpina betyder 'växer i alpina miljöer'.

Amazonlilja

Amazonlilja (Eucharis amazonica) är art i familjen amaryllisväxter nordöstra Peru

och Ecuador. Odlas som krukväxt.

Perenn ört med lök, till ca 60 cm. Varje lök har flera blad som har tydlig stjälk och avgränsad bladskiva. De är glänsande gröna. Blomstängel till 60 cm med ca 8 blommor. Blommorna blir 10-12 cm i diameter, nickande, vita, doftande. Ståndarna har en tillplattad rundad utväxt på varje sida, vit med gröna eller gula markeringar.

Namnet amazonica berättar att arten är från Amazonas.

Odling

Odlas på en ljus plats, men inte i sol. Jorden bör vara väldränerad och skall hållas jämnt fuktig året om. Amazonlijan vill ha hög luftfuktighet och en varm växtplats för att trivas. Blommar vanligen under sensommar eller höst. Förökas genom försiktig delning, ofta anlägger den sidolökar som kan avskiljas.

Traditionellt sägs blomningen gynnas om krukan runt löken är trång.

Amerikanskt hönsbär

Amerikanskt hönsbär (Cornus canadensis) är en växtart i familjen kornellväxter och förekommer naturligt från Nordamerika till Grönland, nordöstra Asien och Japan. Arten odlas som prydnadsväxt i Sverige.

Hybrider

Amerikanskt hönsbär har korsats med hönsbär (C. suecica) och hybriden heter hybridhönsbär (C ×unalaschkensis). Den odlas ibland som prydnadsväxt.

Ametistsnyltrot

Ametistsnyltrot (Orobanche amethystea) är en art i familjen snyltrotsväxter.

Det är en växt som blommar med gulaktiga blommor med vissa inslag av violett. Den blommar från juli till augusti.

Amestistsnyltroten hör egentligen hemma i sydvästra Europa. Den har förvildats från planterade bestånd och förekommer numera sällsynt i södra Sverige, första dokumenterade förekomst är från 1939.

Ampelliljesläktet

Ampelliljesläktet (Chlorophytum) är ett släkte i familjen agaveväxter med cirka 215 arter från tropiska Afrika, Indien,

Australien och Amerika. Endast ett fåtal arter odlas som krukväxter i Sverige.

Ampelljungssläktet

Ampelljungssläktet (Agapetes) är ett växtsläkte i familjen ljungväxter cirka 80 arter från östra Himalaya, genom Kina till Indokina och sydöstra Asien. En art odlas ibland som krukväxt i Sverige.

Arter från Nya Guinea och sydvästra Stillahavsöarna placeras numera i släktet Paphia.

Amerikansk grovsnärja

Amerikansk grovsnärja (Cuscuta campestris) är en ört som saknar klorofyll men får vita eller ljusröda blommor, och blommar från juni till augusti.

Amurakleja

Amurakleja (Aquilegia oxysepala) är en art i familjen ranunkelväxter. Dess utbredningsområde omfattar östra Ryssland, Kina, Korea och Japan.

Arten delas in i två varieteter:

var. oxysepala har yttre hylleblad som blir 2,5-3 cm långa. Baljkapslar 2,5-3 cm.
var. kansuensis - har mindre blommor och hyllebladen blir 1,6-2,5 cm och baljkapslarna 1,2-2 cm långa.

Amerikansk nejlikrot

Beskrivning. Amerikansk nejlikrot är en flerårig, mjukt hårig ört som kan bli upp till en meter hög. Stjälken är upprätt och har ganska stora, treflikade blad. Basalbladen är parflikiga med en mycket stor, cirka en decimeter bred, rundad ändflik. Amerikansk nejlikrot blommar i juli-augusti med gula blommor som sitter på ganska korta skaft. Blommornas kronblad är nästan centimeterlånga. Fruktsamlingen består av ungefär 250 frukter.

Amerikansk nejlikrot kan förväxlas med de andra gulblommiga arterna i släktet, såväl rysk nejlikrot (G. aleppicum) som sträv nejlikrot (G. hispidum) är dock strävt håriga, medan nejlikrot (G. urbanum) skiljs genom basalbladens smalare ändflik, mindre blommor, samt betydligt färre frukter i fruktsamlingen.

Utbredning. Amerikansk nejlikrot förekommer lokalt i bland annat Stockholm och Göteborg, men är även funnen på andra platser. Arten kommer ursprungligen ifrån Nordamerika och nordöstra Asien. Första fynduppgift är från Lidingö, Uppland där den hittades förvildad av Karl Johansson år 1923, fyndet publicerades 1929 av Almquist (Hylander 1971).

I Naturhistoriska riksmuseets samlingar finns tre ark insamlade av Karl Johansson på Lidingö under sommaren och hösten 1923, ett av dem visas i artens bildgalleri.

Etymologi. Artnamnet macrophyllum betyder 'med stora blad' och kommer av grekiskans makros (stor) och fyllon (blad).

Apelsinbalsamin

Apelsinbalsamin (Impatiens capensis) är en växtart i familjen balsaminväxter från

Nordamerika.

Apsvans (växt)

Apsvans (Sedum morganianum) är en art i familjen fetbladsväxter från Mexiko.

Arabisk stjärnlök

Arabisk stjärnlök (Melomphis arabica) är en monotypisk art i familjen hyacintväxter. Arten förekommer naturligt i Medelhavsområdet och Portugal. Arabisk stjärnlök räknades tidigare till stjärnlöksläktet (Ornithogalum).

Arons skägg

Arons skägg (Saxifraga stolonifera) är en växt av familjen stenbräckeväxter från Kina,

Korea och Japan. I Sverige växer Arons skägg ej vilt, men förekommer som krukväxt.

Flerårig, klibbhårig ört, 8-45 cm hög med strådlika utlöpare. Rosettbladen har 15-21 cm långa skaft. Bladskivan har vanligen 5-11 flikar och är fläckig, den är nästan hjärtlik eller njurlik till rundad, 1.5-7,5 × 2-12 cm.

Bladbasen är tvär till rundad eller hjärtlik, kanterna oregelbundet tandade, spetsen rundad eller spetsig. Stjälk- och stödbladen är lansettlika. Blomställningarna har upp till 60 blommor, med fem vita men fläckiga och olikstora kronblad. Blommar under vår och sommar.

Det är blommorna som gett upphov till det svenska namnet. De undre, långa kronbladen påminner om ett pipskägg.

Sorter

'Tricolor' har bladundersidor med röd anstrykning.

Odling

Växten kan inte förväntas vara härdig i Sverige man kan odlas som krukväxt. Den placeras så ljust som möjligt men inte i direkt sol.

Ge rikligt med vatten under tillväxtperioden, men låt den torka upp mellan vattningarna. Sparsammare vattning under vintern. Förökas lätt med adventivplantor från utlöparna.

Arthrocereus rondonianus

Arthrocereus rondonianus är en art av kaktus från Minas Gerais i Brasilien. Stammarna är mer eller mindre upprätta, upp till 50 cm långa och 2,5 cm i diameter. Ribbor 14-18. Taggar gröngula till gula. Centraltaggar 1-2, till 7 cm långa. Radiärtaggar 40-50, fina, nållika, till 0,5-2 cm långa. Blommor lilarosa, till 8 cm långa. De slår ut på natten.

Lättodlad krukväxt som skall placeras i full sol under hela året. Kräver väldränerad jord. Vattnas ca en gång per vecka april till oktober.

Vid mycket varm väderlek kan mera vatten ges. Ge kvävefattig gödning i små doser. Övervintras svalt och torrt från november till mars. Temperaturen bör ligga på 10°C. Utan sval vintervila blommar inte kaktusen. Förökas vanligen med frö eller sticklingar, som måste torka några dagar innan de planteras direkt i jord.

Astrolobasläktet

Astrolobasläktet (Astroloba) är ett växtsläkte i familjen afodillväxter. Släktet innehåller cirka 10 arter och förekommer naturligt i Sydafrika. Några arter odlas som krukväxter i Sverige. De skiljer sig från det närstående haworthiorna (Haworthia) genom sina symmestriska blommor.

Grenkulla

Grenkulla (Cladanthus arabicus, tidigare Anthemis arabica) är en växt med gula blommor.

Atlantmaskrosor

Atlantmaskrosor (Taraxacum spectabilia) är en ört som blir upp till tre decimeter hög och blommar från maj till juni med mörkt gula blommor.

Australisk passionsblomma

Australisk passionsblomma (Passiflora herbertiana) är en art i passionsblomssläktet i familjen passionsblommeväxter från östra Australien. I utkanten av regnskogar.

Beskrivning

Lian. Blad vanligen treflikiga med lätt håriga bladundersidor, grunt flikiga med breda flikar. Blommor ca 6 cm i diameter, gula till orange. Frukt ca 5 cm lång, grön med ljusare fläckar.

Odling

Lättodlad som krukväxt eller utplanteringsväxt. Kräver en solig placering och med bra ljus kan den blomma från april till sena hösten. Föredrar en något sur jord som skall vara väldränerad. Övervintras vid ca 5-15°C. Kräver god tillgång till näring och bör hållas jämnt fuktig året om. Förökas bäst med sticklingar från en bra sort, även frösådd.

Axbetonika

Axbetonica (Stachys pradica) art i familjen kransblommiga växter som förekommer naturligt i Pyrenéerna och Alperna. Arten odlas som trädgårdsväxt i Sverige.

Axbetonikan är lik humlesuga

(S. officinalis), som dock har kala eller mjukhåriga stjälkar, inte med styva gula hår som hos axbetonikan.

Axmalvesläktet

Axmalvesläktet (Sidalcea) eller Axmalvor, är ett växtsläkte familjen malvaväxter från

Nordamerika. Några arter odlas som trädgårdsväxter i Sverige. Släktet omfattar ca 25 arter varav flera arter av blommande växter som kan vara ettåriga eller perenner.

Beskrivning

I mitten av sommaren till sensommaren utvecklar klumpen av tandade basalblad stående blommande stjälkar, med blommor i klasar, i nyanser av rosa, vitt och lila.

Sidalcea är i allmänhet diploid (2n = 20), men polyploider (4n, 6n) förekommer också.

Ettårighet verkar ha utvecklats flera gånger inom detta släkte, även om en förälder av ettårigt tillstånd med ettårig parafy också är möjligt. Vidare verkar utvecklingsgraden inom de ettåriga Sidalcea-linjerna vara snabbare än perenn-linjerna, åtminstone när man undersöker kärnribosomalt DNA (interna och externa transkriberade distansregioner).

Ayrshirerosor

Ayrshirerosor (Rosa Arvensis-gruppen), en grupp rosor som alla har sitt ursprung i fältrosen. Den kan vara urvalformer eller hybrider. De är alla stora klätterrosor som vanligen blommar en gång på sommaren. De hör till den typ av rosor som i England kallas för ramblers.

Sorterna är vanligen uppkomna i Europa.

Sorterna är vanligen lättodlade och sjukdomsfria.

Aztek-kaktus

Aztek-kaktus (Aztekium ritteri) är en suckulent växt inom aztek-kaktussläktet och familjen kaktusväxter.

Beskrivning

Aztek-kaktus är en tuvbildande lågväxande art med ganska långsam tillväxt. Varje klot har längsgående åsar med starkt markerade horisontella fåror. Det kan finnas mellan nio och elva åsar vilka alltid är något spiralvridna.

Areolerna sitter mycket tätt tillsammans längs dessa åsar och har vitt hår, snarare än taggar. Små, något platta taggar finns under en kort tid, men försvinner snart. Blommorna kommer från centrum av varje klot och färgen på dem varierar från vitt till rosa och de är knappt en centimeter i diameter. Den blommar rikligt i juni eller början av juli och därefter åter i augusti.

I regel är det en månad mellan de båda blomningsperioderna.

Förekomst

Denna art finner man i områden med lerskifferbranter i Nuevo León i Mexiko.

Odling

Aztek-kaktusar är en mycket långsamt växande art och kräver en sandig humusjord. Den bör odlas under lätt skuggat glas för att nå det bästa resultatet och bör vattnas ganska rikligt endast vid varm väderlek. Annars ska den vattnas försiktigt, och lerkruka är att föredra före plast.

Taxonomi

1928 beskrev Friedrich Boedeker Echinocactus ritteri utifrån en planta som han fick från Fredrich Ritter i Mexiko. Året efter gjordes en mer djupgående beskrivning av Alwin Berger och arten fick ett eget släkte; Aztekium.

Backglim

Backglim (Silene nutans) är en flerårig ört i familjen nejlikväxter som kan bli upp till femtio centimeter hög. Den växer i tuvor.

Backglim växer på ängsbackar och blommar under högsommaren och återfinns i södra och mellersta Sverige.

Blomdelarnas utvecklingsgång är delad i tre stadier, då blomningen börjar med de 5 yttre ståndarna, och först sedan de vissnat, blommar ståndarna i den inre kretsen. Därefter är det till slut märkenas tur att växa ut till full blomning. Blommornas hängande ställning och rakt utstående ståndare och märken utgör en avpassning för sådana insekter, som genom oavbruten vibration med vingarna står i svävande ställning framför blomman under sitt honungssugande, i främsta rummet således en mängd nattfjärilar, som ej slår ned på blomman, utan under full flykt för en längre eller kortare stund sticker in sitt sugrör i blommans inre och därvid rör vid de långt utskjutande ståndarknapparna eller märkena.

En del av dessa fjärilar svärmar i fullt dagsljus, men flertalet under högsommarens halvdunkla förnätter. De ljusa färgerna på blommorna och de vita kronbladen är då lätta att se.

Backglimmets blommor är uteslutande anpassade för nattaktiva insekter.

Kronbladen har nämligen mycket långa och smala flikar, som under dagen är inrullade, men som framåt kvällen rätar ut sig och genom sin ställning visar sin bländvita översida, och utsänder en stark och mycket behaglig nejlikdoft. Blomman hör därför till de nyktigama växterna som väljer skymningen och natten för pollineringen, något som bland detta släktes många arter är ganska allmänt.

Kal backglim Silene nutans var. infracta
Vanlig backglim Silene nutans var. nutans

Backlök

Backlök (Allium oleraceum) och sandlök (Allium vineale) utmärks av en tät samling yngelknoppar i blomställningen. Båda växer på torra ställen, på grus och berghällar, sällan på ängsmark, och deras blad är ofta redan vid blomningstiden förvissnade.

Yngelknopparna är däremot starkt xerofila och uthärdar torka, varigenom de för växtens förökning kunna fullt ersätta frön.

Detta blir också händelsen, då själva blommorna ofta blir mycket få eller felslå. Som backlökens igenkänningstecken märks de två hölstren med lång, smal spets; sandlöken känns säkrast igen på de 3-flikade ståndarsträngarna, som är något längre än kalkbladen.

Den förras geografiska utbredning i Norden sammanfaller på ett anmärkningsvärt sätt med vårlökens, den senares åter med ramslökens.

Balsamblad

Balsamblad även kallad Luktsalvia (Tanacetum balsamita eller Balsamita vulgaris) är en växtart i familjen korgblommiga växter.

Balsamblad är flerårig ört med enkel eller grenig stam, omkring 30-120 centimeter hög och med tätt sittande blad. Bladen är äggrunda och grågröna, körtelhåriga med sågade kanter. Nedtill på stjälken är de stora och skaftade och högre upp små och oskaftade.

Blommorna är gula och diskformade, samlade i kvastformade blomkorgar.

Balsamblad härstammar ursprungligen från Asien men har gamla anor som läke- och prydnadsväxt, förvildar sig lätt och förekommer på många håll i Europa. De odlades förr ofta i Sverige i kryddträdgårdar, har varit populär i kryddbuketter och potpurriurnor tack vare sin starka doft. Den har också varit populär som gravprydnadsväxt.

Backsippa

Status i världen:Nära hotad

Backsippa (Pulsatilla vulgaris Mill.) är en flerårig ört som tillhör familjen ranunkelväxter.

Beskrivning

Backsippan karaktäriseras av sina stora, klocklika violetta blommor och fint håriga stjälkar och blad. Blomningstiden är april och maj.

Backsippa håller sig vanligen inom 5 - 20 cm högt. Vid blomningen kan enstaka blommor komma i toppen på en 40 cm styv stjälk.

Växtens underjordiska system är av samma typ som hos Limonium- och Plantago-arterna, d v s en länge kvarlevande pålrot och en kort kandelaberjordstam.

Pålroten kan tränga ner över 1 m i marken.

Småfrukterna är försedda med ett långt, mjukhårigt spröt, som gör att fröna kan spridas vida med vinden.

Som överblommad kvarstår backsippans stjälk styvt upprätt, inte slak och nedliggande.

Kalken är sluten kring befruktningsdelarna och inte lika öppen som hos andra besläktade arter. Detta beror på att backsippan har små honungskörtlar - de yttersta, förkrympta ståndarna - som sitter skyddade i bottnen av den klocklikt slutna kalken.

De dunlika fruktspröten, samlade till en liten upprättstående knippa, kallad panasch,

som tidigare även kallats vippa.

Spridning av frukterna kan ske med två mekanismer:

Vid torrt väder kan en vindpust blåsa bort några mogna frukter från panaschen. Frukten, (en nöt) kan med vinden föras långt bort, där den faller ned på marken, eller hamnar på en annan växt.
I fuktigt väder kan frukter fastna i pälsen på förbiströvande djur, och av dessa föras vida omkring, innan frukterna faller av.

Kromosomtal 2n = 32.

Backsippan är mycket giftig. Betesdjur lär sig detta, och undviker den. Kanske är det smaken, som avskräcker.

Backsippan är fridlyst i Sverige och skyddad med liknande bestämmelser i de flesta av de mellaneuropeiska länderna.

Habitat[redigera

Backsippans utbredningsområde omfattar delar av västra och centrala Europa.

I Sverige finns backsippa i de södra och mellersta delarna upp till Uppland i norr.

I många delar av sitt utbredningsområde är den betraktad som sällsynt eller hotad, även om den kan vara talrik lokalt på en del platser.

Backsippan odlas också som prydnadsväxt i trädgårdar.

Utbredningskartor

Norden

Backsippa saknas i Norge och Finland.

Norra halvklotet

Biotop

Som det svenska trivialnamnet backsippa antyder, växer den främst i torra backar, till exempel på sluttningar till rullstensåsar, på sandfält och i andra liknande områden. Kalkgynnad.

Etymologi

Släktnamnet Pulsatilla kommer av latin pulsare = slå, stöta med syftning på en klockas kläpp som slår. Det går igen i trivialnamnen gökskälla och dombjälla. (Bjälla är en förvrängning av bjällra)
Artet vulgaris kommer av latin vulgus = hop, allmänheten och betyder vanlig.
Det äldre Släktnamnet Anemone kan härledas från det grekiska ordet αμονα (amona) = från roten.

Folktro

I Brandenburg menade man, att en panasch markerade platsen där en jägare skjutit en häxa.

I Storbritannien hade man konstaterat att backsippor ofta växte på sluttningen av gravhögar. Det ansågs bero på att backsippor växte upp i blodet från krigande romare eller danskar som stupat i strid.

Användning

Inom folkmedicinen används backsippan i form av tinktur vid kikhosta,

menstruationsbesvär, melankoli,

åderbråck och diarré. Den medicinska verkan är kramplösande, smärtstillande, bakteriehämmande och celldelningshämmande.

Torkad och pulveriserad backsippa kan användas som nyspulver för att bota migrän.

Aktiva ämnen:

Ranunculin C11H16O8 i blad och rot. Kan spjälkas till glukos och protoanemonin.
Delphinidinglukosid C21H21ClO12
Glukos
Kaempferol C15H10O6 i bladen
Pelargodinglukoside
Protoanemonin. Instabil, har en brännande smak och är blåsdragande.
Omvandlas lätt till anemonin, som är kristalliniskt och saknar blåsdragande effekt.
Quercetin i bladen
Saponin i roten
Tannin

Andra innehållsämnen är garvämnen och en del hartser.

Använda delar av växten är hela ovanjordsdelen av färsk växt.

Inom fytoterapi betecknas roten med Pulsatilla radix.

Har använts för växtfärgning med alun som betmedel

och ger grön färg.

Backvial

Backvial eller skogsvial (Lathyrus sylvestris) är en ört i familjen ärtväxter. Den förekommer i större delen av Europa till Nordafrika, Kaukasus och

Sibirien. I Pyrenéerna växer den upp till 1300 m höjd. Backvialen odlas ibland som prydnadsväxt.

Storvuxen flerårig, klättrande ört, men vingkantad stjälk, till 2 m. Stjälken ligger ofta längs marken eller klänger omkring i andra växter. Blad parbladiga med ett bladpar och ett grenigt klänge, småblad smalt elliptiska och 5-15 cm långa. Bladskaftet har bred vingkant. Blommor 3-8 i klasar från bladvecken. De har blekrosa eller matt rosenrött segel och purpur vingar, som bleknar mot kanterna, de blir ca 12-20 mm långa.

Frukten är en mångfröig balja.

Backvial blommar i juli-augusti.

Förväxlas ibland med rosenvial (L. latifolius) och vingvial (L. heterophyllus), de har dock bredare och ofta kortare småblad, bredare stipler och större blommor.

Artepitetet sylvestris av latinets sylva (skog), vilket syftar på växtplatsen.

Svärmors tunga

Svärmors tunga eller svärmorstunga (Sansevieria trifasciata) är en art i bajonettliljesläktet som tillhör familjen sparrisväxter och ursprungligen kommer från Sydafrika, Kongo och Tanzania. Växten är en mycket tålig och populär krukväxt.

Namnet kommer av plantans spetsiga blad som är mycket långsmala; cirka 70-90 centimeter höga och 5-6 centimeter breda.

Bladen är tigrerade i olika gröna nyanser. Utöver denna naturform finns flera sorter, exempelvis den ofta odlade S. trifasciata 'Laurentii', som förutom den gröna färgen dessutom har klart gula bladkanter.

Svärmors tunga är mycket nära släkt med fiberbajonettliljan, och båda arterna går ibland under namnet bajonettlilja.

Svärmors tunga tar upp giftiga ämnen ur luften, exempelvis vissa flamskyddsmedel som ofta förekommer i nya hus och på nytillverkade möbler. För länge sedan användes plantans starka fibrer till att göra rep och strängar till pilbågar.

Skötsel

Svärmors tunga är mycket tålig. Den kräver inte så mycket ljus och behöver sällan vattnas. Den trivs bäst i sandig jord eller jord med grus i, helst med högt kalkinnehåll.

Svärmors tunga skall dock inte stå i mullig jord, och absolut inte torvjord.

Förökning

Växten går enkelt att föröka genom att man försiktigt delar plantan. Ofta fungerar det till och med att skära av ett skott eller en bladspets som direkt planteras i jorden, där skottet/sticklingen snabbt bildar egna rötter.

I egentlig mening är detta dock inte äkta förökning, utan en form av kloning.

Svärmorstunga blommar ofta även i kruka, men det kan vara svårt att få blommorna att gå i frö. Att förmera plantorna genom sexuell förökning kan alltså vara vanskligt.

Giftighet

Svärmors tunga är inte känd för att vara särskilt giftig, men ett förgiftningsfall har inträffat i Sverige då en treåring åt en 5x15 cm stor bit av ett blad och fick magsmärtor, kräkningar och diarreer, som senare gick över.

Bantistel

Bantistel (Cirsium canum) är en växtart i familjen korgblommiga växter.

Barrviva

Barrviva (Androsace vitaliana) är en art i familjen viveväxter. Den förekommer naturligt i östra Pyrenéerna, samt i västra, centrala och sydöstra Alperna. Barrviva odlas ibland som trädgårdsväxt i Sverige. Blommorna är gula och heterostyla, bladen är hoprullade och barrliknande. Växtsättet är lågt och krypande och den trivs bäst i stenpartier.

På grund av de heterostyla blommorna skildes barrvivan förr ut i ett monotypiskt släkte och hette då Vitaliana primuliflora, men genetiska studier har visat att barrvivan är en naturlig del av Androsace. Namnet vitaliana är till minne av Antonius Vitalianus som levde på 1600-talet. Det gamla artepitetet primuliflora betyder vive-blommig.

Belladonna

Belladonna (Atropa bella-donna), är en flerårig, nästan buskliknande, potatisväxt naturligt förekommande i syd- och mellaneuropa, men påträffas sällsynt förvildad i Sverige.

Belladonna har smalt klockformade, brunlila blommor och blommar i juli till augusti. Frukten är ett svart, körsbärsliknande bär som smakar sött och hela växten är mycket giftig.

Dödlig förgiftning hos ett barn kan orsakas av så lite som 3-4 bär.

Etymologi

Linné gav växten namnet Atropa, vilket hänvisar till en av de tre ödesgudinnorna, Nattens döttrar, i den grekiska mytologin. Atropos, den oundvikliga, är den av ödets gudinnor som avklipper livstråden. Bella donna betyder "vacker dam" på italienska.

Medicinsk användning[

Enligt sägnen var det venetianskorna som upptäckte växtens mydriatriska effekt. Genom att droppa dess saft i ögonen förlamade kvinnorna ögats iris och pupillen förstorades. På så sätt förlorade de för några dagar ackommodationsförmågan och fick ett fjärrskådande och intressant utseende.

Den verksamma substansen atropin används idag av ögonläkare (oftalmologer), men har utöver den pupilldilaterande effekten en mycket bred användning inom medicinen.

Örten är en ständigt återkommande ingrediens inom häxkonsten på grund av sina hallucinogena egenskaper. Hela växten innehåller tropanalkaloiderna atropin, hyoscyamin, och små mängder nikotin.

I roten finns även kuskohygrin.

Berberissnyltrot

Berberissnyltrot (Orobanche lucorum) är en art i familjen snyltrotsväxter. Berberissnyltrot är en flerårig ört som saknar klorofyll och därför parasiterar på Berberis och Rutor.

Stjälken är körtelhårig och kan bli upp till 5 dm hög och har istället för vanliga blad små strödda fjäll. Blomningen med gulaktiga blommor med röd anstrykning sker från juni till augusti. Blommorna har stödblad men saknar förblad. Den rörformiga kronan blir 1-2 cm lång med ljust körtelhår med tydlig cilierad underläpp. Ståndarsträngarna är håriga och stiftets märke är till en början gult men blir med tiden purpurrött. Frukten är en kapsel.

Berberissnyltrot liknar timjansnyltrot, men timjansnyltrotens körtelhår är till skillnad från berberissnyltrotens mörka.

Artnamnet lucorum kommer av latinets Lucus och betyder "som växer i heligt snår".

Utbredning

Växten är vanligt förekommande i Centraleuropa.

I Sverige är växten sällsynt förekommande i södra Sverige där första fynduppgift är från Lund i Skåne år 1939.

Bergros

Bergros (Rosa pendulina) är en art av rosor i familjen rosväxter.

Bergskrabba

Bergskrabba (Globularia vulgaris) är den enda i sitt släkte i den svenska floran. Tidigare ingick Globularia i familjen Globulariaceae, men räknas numera till grobladsväxterna, Plantaginaceae. Redan dess lokaler och utbredning väcker uppmärksamhet.

Den är i Skandinavien begränsad till södra Öland samt norra och mellersta Gotland (där den även kallas "blåskallar") och kan tillsammans med ett litet antal andra arter från södra (och sydöstra) Europa sägas bilda en koloni av sydliga arter, som på våra två stora kalkstensöar finner vissa naturförhållanden särskilt gynnsamma.

Vår art är någorlunda vanlig endast på de kala, starkt solvärmda kalkstensterrasserna och hällmarkerna. Växten är därför en kraftigt byggd xerofyt. I kalkstenens sprickor kilar den in sin trähårda pålrot, vars översta del övergår i en kort, förvedad kandelaberstam med grenarna beklädda av flera års bladrester och slutande med en rosett nästan läderartade blad.

Den ensamma blomkorgen bärs upp av en styv, seg stjälk med mindre och tunnare blad, som till formen är helt smala, medan rosettbladen är spadlika och trespetsade.

Från korgväxterna skiljer sig Globularia genom under fruktämnet sittande hylle, och nöten är omsluten av fodret. Kronan är 5-flikig och 2-läppig med överläppens två flikar kortare än underläppens. Ståndarna är endast fyra till antalet liksom hos de i strängare mening 2-läppiga växterna.